Miljardärer från New York kan skaffa sig olika passioner här i livet.
Tullar eller musik. Handelshinder eller Mahlersymfonier.
Ta bara Gilbert Kaplan. Han var 25 år när han hörde Gustav Mahlers andra symfoni för första gången. Han var född 1941, fem år äldre än Donald Trump, men med hemvist i samma ekosystem runt Wall Street, sedermera med fastighet på Fifth Avenue och en stor förmögenhet.
Gilbert Kaplan kom att älska Mahlers symfoni med samma passionerade glöd som Donald Trump senare fattade kärlek till handelssanktioner. Han satsade allt – tid, pengar och sin personliga prestige – på att lära sig hela det komplexa partituret utantill. Nästan en och en halv timme musik, med 120 musiker i orkestern, två sångsolister och en full kör – för en amatör är det snudd på oöverkomligt. 1982 tog han risken att skämma ut sig fullständigt. Han hyrde en orkester och framförde verket inför publik i Carnegie Hall.
Gärna Kristi uppståndelse – men först en rejäl pånyttfödelse för demokratin
Året efter slog Donald Trump upp portarna till sin egen storhetsvansinniga fantasi – skrytbygget Trump Tower på Manhattan.
”I min organisation håller jag ett högt tempo – eller som man säger i orkestervärlden, allegro”, skriver Trump i en av sina böcker från 2000-talets början, möjligen inspirerad av den äldre affärskollegans musikaliska satsning. ”När ett företag inte följer ett stadigt tempo, kan det skapa kaos”, tillägger han.
Så sant som det var sagt.
Gustav Mahlers andra symfoni kallas ofta Uppståndelsesymfonin, vilket ger den en särskild dimension denna påsk, då den amerikanske presidenten använder sin dirigentpinne till att rasera både världsekonomin och de demokratiska institutionerna. Det sker i en takt som med Mahlers mycket specificerade partiturangivelser skulle betecknas som något i stil med Wie im völligen Wahnsinn, ohne Sinn und Verstand. Inför årets påskdag får man ta ett steg tillbaka i sina andliga ambitioner. Gärna Kristi uppståndelse – men först en rejäl pånyttfödelse för demokratin.
Kanske hänger dessa två saker rentav samman.
Den ekonomiska skada som Donald Trump de senaste veckorna har tillfogat världen är visserligen avsevärd, men lätt att mäta och möjlig att reparera. Det är värre med andra värden – moraliska, politiska och andliga. De institutioner som krossas eller böjer sig för tyranniet kommer inte att bli sig själva igen på länge. Man kan inte, för att använda en årstidsbunden metafor, göra ägg av en omelett.
De senaste månadernas händelser understryker Trumpregimens apokalyptiska, i bemärkelsen avslöjande, dimensioner. Den amerikanske presidenten sliter masken av det samhälle vi valt att framställa och leva i, visar dess värsta och mest makabra avarter. Man får nästan ett slags förvriden förståelse för de väckelsekristna i USA som röstar på Trump, eftersom de tror han är utvald av Gud som den kraft som kommer att framkalla jordens undergång och den slutliga striden mellan gott och ont.
Är livet på jorden bara ett grymt och fruktansvärt skämt?
Det är i detta sammanhang Gilbert Kaplan och Mahlers andra symfoni kommer in. Flera ställen i detta vidunderliga konstverk är som ett soundtrack till vår tid – en tid som allt mer liknar ett drastiskt genomkomponerat sammanbrott.
Diaes irae-motivet i första satsens dödsritual låter som om vredens dag på riktigt har kommit till jorden. Förtvivlans skrik i scherzot, den tredje satsen om människans oförmåga att förstå allvaret i sin belägenhet, är fasansfullt, liksom den sista satsens skräckvision av domens dag. Den fråga som Gustav Mahler symfoni ställer känns i år ovanligt relevant: Är livet på jorden bara ett grymt och fruktansvärt skämt?
Men. I denna vredens tid finns i denna musik även ett budskap som är mer betydelsefullt än någonsin. Redan i slutet av den första satsens dödsmarsch öppnar sig en kort lucka av evigheten, om så bara för att snabbt slutas igen. Vad musiken visar är ett slags irrationellt hopp – inte ett löfte om att allt kommer att bli bra till slut, men en påminnelse om att ljuset finns i världen och att mörkret inte har besegrat det. Mahlers tvåa handlar inte främst om den kristna uppståndelsen, utan om alla människors och hela världens möjlighet till pånyttfödelse. När Gilbert Kaplan dirigerade verket gjorde han det med övertygelsen att denna musik rymmer allt om människan – och att människan rymmer allt i musiken.
Det snudd på unika med Mahler är hans förmåga att gestalta flera olika känslor samtidigt. Vi är människor, tycks hans musik säga, och som sådana inte bara kapabla och utan också konstituerade för att känna och uppleva flera, motstridiga saker samtidigt. Hos Mahler läggs ofta olika stämningar under och ovanpå varandra, samtidigt. Skräck, vrede, sorg och förtvivlan blandas med lycka, hopp, längtan och övertygelse om att en annan värld är möjlig. I en binär tid, styrd av algoritmer som vill få oss att tro att vi bara kan erfara en sak åt gången, är detta ingen liten sak.
Citronfjärilarna finns, och pilfinkarna och syrenernas knoppar. Det sista ordet hör inte till vare sig Döden eller Donald Trump
Alla som hört Mahlers tvåa framföras live vet att det kan vara en livsomvälvande erfarenhet. När kören bryter in i den sista satsen och öppnar för den himmelska klockklangen är det ett mirakel som sker. Konsten är en av de platser där mirakel kan ske. Och om de kan ske där kan de ske även på andra platser i världen.
Slutsatsen, om man nu kan tala om en sådan, är svindlande. Du har inte blivit född förgäves. Alla kan alltid återuppstå. Bereite dich zu leben, sjunger kören. Var beredd att leva – och se dig om i verkligheten. Citronfjärilarna finns, och pilfinkarna och syrenernas knoppar. Det sista ordet hör inte till vare sig Döden eller Donald Trump.
Gilbert Kaplan gjorde succé med sin Mahlertvåa. Han reste jorden runt, dirigerade symfonin med flera av världens bästa orkestrar och spelade in den på skiva två gånger. Vid ett tillfälle träffade han mästerdirigenten Georg Solti, en av efterkrigstidens verkliga legendarer. Efter mötet bad Kaplan om ursäkt för att han upptagit maestrons tid med sina dilettantiska frågor om dirigentkonstens teori och praktik.
”Å tvärtom”, svarade Solti, ”Du kan inte ana hur roligt det är att träffa någon från Wall Street som jag kan tala musik med. När jag träffar andra dirigenter är det enda vi talar om pengar.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
