Det finns syner man helst sluppit se.
För min del förvandlades den svenska sensommaridyllen efter ett tv-inslag om en far och hans dotter från Ukraina. För min inre blick såg jag nu krig, en far som tar sin fru och sin dotter till sommarstugan i tron att de ska vara säkrare där än i huvudstaden. Men fiendens soldater kommer också dit; en dag omsvärmar de det fridfulla fritidshusområdet, kliver in på tomten, går förbi de välbekanta locken till slamtanken, svartvinbärsbuskarna och hasselsnåren och står sedan på trallen vid uteplatsen och sliter upp den ockragula dörren. De för bort dottern med våld och när hon kommer tillbaka är hon tyst, språklös.
Det var Elin Jönssons reportage om Darja och hennes familj från Kiev som framkallade denna mardrömssyn. När den ryska invasionen av Ukraina inleddes 2022 åkte Darjas familj till sitt landställe i Butja för att de trodde att de skulle vara säkrare där. Det var fel. En dag kom de ryska soldaterna. De förde bort Daria och våldtog henne.
Om detta är hon långtifrån ensam. Sexuellt våld i krig är ett av världens äldsta vapen. Det är billigt, effektivt och generationsöverskridande och kräver varken logistik eller tekniskt underhåll. Inte minst Ryssland har i århundraden använt detta vapen och hela tiden med samma motiv: att förnedra offren, bryta motståndet och säkra sin maktposition, eftersom de drabbade kommer att utgöra varnande exempel för andra.
Om kvinnor som klär om sina döttrar till pojkar och om kvinnan som har hinkar med dynga lagrade i sitt hem för att kunna tömma dem över sig och sin dotter
Den finländsk-estniska författaren Sofi Oksanen berättar i sin bok ”I samma flod. Putins krig mot kvinnorna” om sin gammelmoster, som i slutet av andra världskriget blev hämtad till ”förhör” av sovjetiska soldater. Efter detta slutade hon för alltid att tala. Hon gifte sig aldrig, fick inga barn, gick aldrig ut och träffade någon. Ingen gick närmare in på vad som hänt, trots att alla visste.
Oksanen ger fler aktuella exempel från krigets Ukraina. Om Mila som blev instängd i en källare i 43 dagar med soldater som hotade med att ”hälla syra i hennes underliv, sparkade henne och sa att hon inte förtjänade att få några barn”. Om kvinnor som klär om sina döttrar till pojkar och om kvinnan som har hinkar med dynga stående i sitt hem för att kunna tömma dem över sig och sin dotter när ryska soldater närmar sig. Om att vissa ryska kvinnor inte bara tiger utan dessutom samtycker till att deras makar våldtar ukrainska kvinnor, så länge de använder kondom.
De tömda Viagraförpackningarna vid många av krigsskådeplatserna bär vittnesbörd om vad som sker.
Men det sexuella våldet riktar sig inte bara mot kvinnor utan också mot män. I Elin Jönssons reportage berättar Oleksij om hur de ryska soldaterna utfört elektrisk tortyr mot hans könsorgan och hotat att ”förgöra de små nazisterna” i hans pungkulor. En annan man, Oleksandr, misshandlades och hotades med orden ”vi ska knulla din fru med ett spadskaft och bita av henne brösten”. Över hälften av de ukrainska krigsfångar som återvänt till Ukraina har utsatts för sexuella övergrepp, enligt FN-rapport från mars i år.
Förutsättningen för att allt detta ska fungera är tystnaden. Ryssland har aldrig gjort upp med sin skändliga historia på detta område. Därför kan den fortsätta. Brott utan straff, straff utan brott.
Sofi Oksanens bok handlar om hur hatet mot kvinnor och normaliseringen av det sexuella våldet har blivit en del av den nationella identiteten i Putins Ryssland. Misogynin är Kremls verktyg för att hålla kvinnorna från makten och trygga sin ställning. Frågan om kvinnors rättigheter hånas som en depraverad importprodukt från väst.
Det nya i Ukraina är att många kvinnor bryter den tystnad som Sofi Oksanens gammelmoster och många andra tvingades leva med
Oksanen beskriver hur ryska medier under metoo höll fram Harvey Weinstein som en hjälte – en karlakarl och kraftfull sexmaskin. Kremls talesperson Dmitrij Peskov kallade dem som vittnade mot honom för prostituerade som bara var ute efter att tjäna pengar, och kvinnor i den ryska filmindustrin kallades fram för att försvara Weinstein och anklaga hans offer.
Den internationella metoovågen gjordes alltså om till en förvrängd spegelbild av verkligheten – helt i linje med ett samhälle där ingenting är sant och allting är möjligt. Putin själv passade på att utse ryska prostituerade till ”bäst i världen”. 2006 hyllade han Israels dåvarande president som anklagades för att ha sextrakasserat och våldtagit kvinnliga underlydande. 2022 flörtade han med de ryska truppernas sexuella våld i Ukraina genom att citera en sångtext som hyllar nekrofili och våldtäkt.
Det må vara en klen tröst, men vi har åtminstone blivit bättre på att tala om våldtäkter. Det nya i Ukraina är att många kvinnor bryter den tystnad som Sofi Oksanens gammelmoster och många andra tvingades leva med. Ukrainska kvinnor vågar vittna och volontärer lär sig att samla in brottsbevis. För första gången i historien utreds nu den ryska arméns sexualbrott direkt efter att de begåtts.
Det tog två år för Darja att våga berätta för sin pappa om vad som egentligen hände när hon blev bortförd av de ryska soldaterna. I Elin Jönssons reportage ser hon sig om så att inte grannarna ska höra vad hon säger. ”Jag berättar om mina erfarenheter och hör om andras och det är väldigt hemskt”, säger hon. Men att veta att det finns andra som lever med samma upplevelser gör det lättare att inte anklaga sig själv.
Vägen vidare från våldtäkten är universell
Det kan tyckas långsökt och halsbrytande att förflytta sig från krigets Ukraina till Bagarmossen i södra Stockholm. Ändå är ärren efter en våldtäkt snarlika. Anna-Karin Selberg var en av de 18 kvinnor som vittnade mot den så kallade Kulturprofilen i Matilda Voss Gustavssons reportage från 2017 och talar nu om de misogyna underströmmarna i den offentliga debatten, misstänkliggörandet, skammen. ”Det är fortfarande så nedsmutsande att vara ett våldtäktsoffer”, säger Selberg i Malin Ullgrens intervju.
I sin bok ”Utsidans klass” berättar Anna-Karin Selberg om ett samtal med sin granne, en eritreansk kvinna som bär på egna erfarenheter av våldtäkt och sexuella övergrepp.
”Jävligt jobbigt och lite jobbigt?” säger kvinnan från Eritrea när hon lyssnar till Anna-Karin Selbergs berättelse om vad hon utsatts för.
Vägen vidare från våldtäkten är universell.
”När jag pratar om det så lättar det lite”, säger Darja från Ukraina.
Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
