Få dikter är lika dagsaktuella som den som regelmässigt åberopas av värmetörstande själar under frostnupna morgnar vid denna tid på året: ”Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr”.
Eller, som titeln på Lars Wivallius klassiska stycke från 1642 lyder på modernare svenska, ”Klagevisa över denna torra och kalla vår”.
Just i år får dikten anses ha ett särskilt nyhetsvärde, inte bara på grund av en ovanligt torr och kall majmånad. Även i övrigt är klagan över sakernas tillstånd onekligen befogad. Hör bara hur Wivallius griper sig an de oberoende samhällsinstitutionernas ställning i en värld präglad av allt råare totalitarism: ”Lät ämbetsmän få rätt bruka sin hand/och trygg på resa sig giva”, skaldar han i vad som inte kan tolkas som annat än ett försvar för den liberala demokratins strukturer. Även Donald Trumps förnuftsfientliga tullkrig kommenteras med kuslig precision: ”lät köpmänner gå till vatten och land,/tit de helst handelen driva!”, lyder den frihandelsförespråkande 1600-talspoetens uppmaning.
En riktig klagovisa är den enda sanna lovsången till livet
Men det är kanske dessa dagar i början av maj som allra mest aktualiserar diktens budskap. 80 år efter andra världskrigets slut står världen närmare ett kärnvapenkrig än tidigare, nu senast genom konflikten mellan Indien och Pakistan. Ju mer upprustningens vansinne ökar, desto större blir risken för tändande gnistor. 80 år efter kriget är ”fred” ett mer obrukbart ord än någonsin. Wivallius:
Men luften blir döv av buller och skri,
där sig två krigshärar möta
”Still vreden, giv freden”, skriver han, innan han återgår till det som är diktens huvudärende: saligprisningar av de späda blomstren, de kvittrande sädesärlorna och allt annat vackert och underbart som finns i världen.
Han bekräftar därmed det som dysterkvistar över hela jorden redan vet. En riktig klagovisa är den enda sanna lovsången till livet.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
