Två män turas om att dansa med samma kvinna på en sylta någonstans i Mellanvästern. Männen är bröder och har tagit olika vägar i livet, men just denna kväll är fylld av försoning. Kvinnan de dansar med är den ene broderns fru, kanske en gemensam flamma från ungdomen. Bandet spelar en låt som sägs heta ”Night of the Johnstown flood”.
Alla som kan sin Bruce Springsteen känner till denna låttitel. Ingen har dock någonsin hört låten. Anledningen är enkel. Den existerar inte – annat än som fiktiv referens i sången ”Highway patrolman”. Med den och de andra berättelserna på det snart filmaktuella albumet ”Nebraska” skapar Springsteen ett eget universum, mycket nära vårt eget, men bortom tid och rum.
Men The Johnstown flood fanns. Översvämningen av kol- och stålarbetarsamhället Johnstown i Pennsylvania i maj 1899 är en av USA:s största katastrofer genom tiderna, med över 2 200 dödsoffer.
Några dagar efter katastrofen skrev poeten Walt Whitman en dikt med titeln ’En röst från döden’
Det var dock inte det kraftiga regnet och ovädret som skapade katastrofen, utan människan. Några mil ovanför Johnstown hade man byggt en stor fördämning för att skapa en artificiell sjö, som en del av en exklusiv jakt- och fiskeanläggning för några av tidens rikaste industrialister, de så kallade rövarbaronerna.
När de häftiga regnen föll steg vattnet snabbt och fördämningarna brast. Den flera kvadratkilometer stora sjön tömdes på mindre än en timme och vattnet forsade med full kraft genom dalen ned mot Johnstown. Allt sköljdes med: människor, djur, byggnader, träd, stålkablar, järnvägsräls och tågvagnar.
Nedanför staden kolliderade flodvågorna med en järnvägsbro som skapade en ny fördämning, där kroppar och husrester virvlade runt. Skräp och bråte pressades upp och började brinna. Människor som klättrat upp på bortsköljda hus brändes till döds. Några dagar efter katastrofen skrev poeten Walt Whitman en dikt med titeln ”En röst från döden”, som trycktes på tidningen New York Worlds förstasida.
’Vårt läge är kanhända inte hopplöst – bara vi’
Översvämningen av Johnstown finns alltså kvar, inte bara i litteraturen utan också som en påminnelse om hur det grepp som människan kopplat kring planeten fortsätter skapa nya katastrofer. I veckan kom nyheten om att världens korallrev har nått en så kallad tippningspunkt, en förändring i klimatsystemet som rubbar jämvikten, med omfattande eller i värsta fall oåterkalleliga konsekvenser. Det betyder i praktiken att korallreven, ett av jordens mest unika ekosystem, riskerar att kollapsa permanent: de klara färgerna slocknar och blir till gråvita benstumpar. Flera andra områden ligger i riskzonen – däribland regnskogarna, havsströmmarna och inlandsisarna.
Nyheten om korallreven presenterades på samma sätt som andra oerhörda nyheter om mänsklighetens gemensamma framtid, det vill säga i bästa fall som en i mängden. Det är som att även vår kollektiva uppgivenhet har passerat en psykologisk tippningspunkt. ”Vårt läge är kanhända inte hopplöst – bara vi”, skriver Stig Dagerman i en av sina finaste dagsverser.
Översvämningen av Johnstown kom att bilda mall för den moderna bilden av katastrof och kris, med en viktig skillnad. Vår tids rövarbaroner har inte byggt fördämningarna utan snarare öppnat slussarna för den framvällande floden av vansinne. I den fossila fascismens guldålder avslöjar stormarna och ovädren inte bara samhällets bräcklighet inför naturens krafter, utan också hur långt in i lögnernas och konspirationsteoriernas skräckvärld vi har kommit. Författaren Anita Goldman skrev i veckan om att historien inte kommer att minnas Donald Trump som den som skapade fred i Gaza, utan för att han satte de avgörande hindren i vägen för att rädda jorden från en klimatkollaps. Jag tror hon kommer att få rätt. Gyttjan av lögner och nihilistisk propaganda i spåren av dagens klimatkatastrofer är ogenomtränglig.
På så sätt skapas en perfekt storm – klimatstormar i verkligheten och skitstormar på internet. Ju fler som drabbas av de förra, desto grövre och farligare blir lögnerna i de senare. De som drabbas värst är de som står i vägen när högerpopulister och konspirationsteoretiker ska försvara sina fantasivärldar mot en allt mer ovedersäglig verklighet: meteorologer, forskare, journalister och den personal som är först på plats för att hjälpa dem som drabbas.
Flood the zone with shit. Så lyder trumpismens ökända katastrofrubrik. Dränk alltihop i skit.
Detta kommer att ske med våld. På så sätt kan stormarna förvandlas till stormtrupper
Denna syndaflod ligger helt i linje med vansinnets logik. När klimatförändringarna, ett reellt existentiellt problem, möter en politik som inte har några lösningar utan endast propagerar för fördjupad fiendskap mellan människor, skapas syndabockar – grupper som till varje pris ska straffas. Detta kommer att ske med våld. På så sätt kan stormarna förvandlas till stormtrupper.
Men översvämningen i Johnstown visar att det också finns något annat att hämta i katastrofens bottenslam. Idéhistorikern Anders Ekström skriver i sin bok ”Tidens återkomst” om hur katastrofer har förmågan att locka fram både det sämsta och det bästa hos människan. ”Samhället bryts inte sönder av katastrofer”, menar Ekström. ”Det synliggörs och återuppstår.” Katastrofen kan väcka liv i en vilande medborgerlighet.
Det kommer att gälla även korallreven, isarna och alla de tysta pågående katastrofer som vår civilisation står inför. Någon har sagt att man för att behålla sitt förnuft i en värld som faller sönder aktivt ska leta efter dem som försöker motverka förstörelsen och hjälpa.
En av de första som anlände till katastrofen i Johnstown för att undsätta de drabbade var Clara Barton, grundare av det amerikanska Röda korset. I den ödelagda staden – på de historiska bilderna jämförbar med förödelsen i dagens Gaza – ledde hon en hjälpoperation som pågick i flera månader och som visade vägen för hur modernt hjälparbete kan organiseras. Under den senare delen av sitt liv blev hon en ledande figur i kampen för kvinnlig rösträtt och medborgerliga rättigheter för alla amerikaner.
Kanske var det om detta den handlade, den fiktiva låten som de två bröderna hos Bruce Springsteen dansade till, medan katastrofen pågick i bakgrunden.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
