Det är ingen överdrift att kalla Maria Vargas Llosa, som avled i helgen, för en av mina favoritförfattare. Jag läste hans stora romaner på spanska i tjugoårsåldern och intervjuade honom ett par gånger, bland annat när han välförtjänt mottog Nobelpriset i litteratur 2010.
Få författare har med samma svindlande konstnärliga precision lyckats gestalta varför jorden i dag är en plats fylld av våld. Hans bästa romaner är som Bruckner-symfonier, mäktiga kompositioner som blåser huvudet rent på läsaren och ger en ny förståelse av världen.
Tillsammans framförde vi såväl ”Fritiof och Carmencita” som ”Tango i Nizza” inför en förstummad författare
Dessutom var han en ovanligt lättsam och sympatisk person. När jag samtalat med honom på Internationell författarscen i Stockholm 2014 gick vi efteråt ut på restaurang och började prata om den argentinske författaren Jorge Luis Borges och dennes något boksynta beundran för det otyglade livet bland våldsmän och rufflare på Pampas. Vargas Llosas förläggare Gunilla Sondell på Norstedts och jag berättade då om den svenske diktaren Evert Taube, och det bar sig inte bättre än att vi tillsammans framförde såväl ”Fritiof och Carmencita” som uppföljaren ”Tango i Nizza” inför en förstummad författare (och resten av restaurangens besökare). Huruvida detta bidrog till att det blev hans sista Sverigebesök är oklart.
Mot denna bakgrund har det något förvånat mig att läsa minnestexterna i flera tidningar. Vargas Llosas stora konstnärliga insatser har mångordigt berömts och berörts, liksom hans insatser på det politiska fältet, bland annat för yttrandefriheten och som presidentkandidat i Peru.
I samband med metoorörelsen kallade han feminismen för litteraturens starkaste fiende
Vad som i Sverige nästan helt förtigits är dock den enorma politiska kräftgång han genomgick under de sista åren av sitt liv, då han frikostigt delade ut stöd till allsköns populister och auktoritära ledare.
Till dem som på senare år har kommit i åtnjutande av Vargas Llosas politiska välsignelse hör den fängslade Trumpkopian Jair Bolsonaro i Brasilien, motorsågsmannen Javier Milei i Argentina och den renodlade högerpopulisten José Antonio Kast i Chile. I Peru stöttade han dottern till sin forna ärkefiende Alberto Fujimori och i samband med metoorörelsen 2017 kallade han feminismen för litteraturens starkaste fiende.
Kanske var Mario Vargas Llosa den sista författaren med verkligt politiskt inflytande på världsscenen och kanske är det tur. Hans ställningstaganden i livets slutskede är bara ytterligare ett bevis för att estetisk excellens och politisk idioti ofta går hand i hand.
Läs fler texter av DN:s Björn Wiman här
