Det börjar med ren golfpornografi. Fågelkvitter på fairway och en drömsk exposé över golfens goats – the greatest of all times: Sam Snead, Ben Hogan, Arnold Palmer, Jack Nicklaus, Tom Watson, Seve Ballesteros, Tiger Woods.
För Pryce Cahill gick det inte lika bra. För tjugo år sedan var han en av tourens toppspelare men fick ett sammanbrott i direktsändning efter en socket vid ett vattenhinder. Nu består hans livs scorekort av en ändlös serie trippelbogeys: förnedrande arbete i en golfshop, kraschat äktenskap och ekonomisk misär. Hans enda vänner är hans gamla caddie och hans obrutet goda humör.
En dag på driving rangen får han syn på Santi Wheeler, en tonårig talang som knegar på ett lager men träffar bollen med samma naturliga renhet som Mozart skrev sina oboestämmor. Pryce ser plötsligt en möjlighet att göra något av sitt eländiga liv – och i förlängningen tjäna en hacka. Tillsammans med Santis eldfängda latinska mamma och den surmulna caddien ger de sig av i husbil på en roadtrip genom USA. Målet är att göra Santi till lukrativ stjärnspelare.
Det är handlingen i ”Stick”, som möter tittarna samtidigt som världens golfare går en ny försommar till mötes. Spelets popularitet ökar igen, inte minst genom digitala simulatorer och inomhusarenor och nu senast en svensk seger i US Open. ”Stick” hämtar den hjärtevärmande comebackberättelsen från moraliteter som ”Karate Kid” och det muntra stämningsläget från komediproduktioner som tv-serien ”Ted Lasso” och ”Happy Gilmore” – filmen från 1996 om en hockeyspelare som blir golfproffs som i sommar får en vältajmad fortsättning på Netflix.
Den gamla ”moderatbandyn” är återigen på väg mot en folklig peak, trots att Donald Trump mellan försöken att krossa både världsordningen och den amerikanska demokratin gör sitt bästa för att ge sporten dåligt rykte. Golfens solida status som snobbsport gör den dramaturgiskt oemotståndlig för berättelser om krockar mellan ekonomiska och sociala gränser. Den gamla serietidningen Busters serie om Danny Boyd, den unge uteliggaren som spelade pikéskjortan av sina mer vattenkammade konkurrenter, är alltjämt oförglömlig.
”Stick” har i detta sammanhang samma tonträff som en järnåtta med lätt backspin. Inte bara för de underbara golfbilderna utan också för samspelet mellan skådespelarna, både på banan och utanför. Owen Wilson är genial och ljuvlig som Pryce, vars inre tragedi vibrerar bakom den sorglöst spruckna fasaden. Hans försök att agera mentor åt Santi och dennes radikala nya flickvän blir till ett obetalbart möte mellan generation Z:s självmedvetna livshållning och boomergenerationens insisterande på ihärdighetens och disciplinens imperativ.
Den riktiga golfen är en egensinnig existentiell erfarenhet – lika oefterhärmlig som en tennisserve av Lars Gustafsson eller en av Göran Zachrissons metaforer
”Stick” är därmed allt som Donald Trump inte är. Det är en lycklig lovsång till det bussiga Amerika, det där man inte fuskar och där rätt person till slut alltid vinner. Den fångar också en sida av golfen som man sällan ser vid sidan av dagens strömlinjeformade elitidrott. I Owen Wilsons gestalt blir golfen den inre aristokratins tidsfördriv, bollbohemernas och de excentriska radhusfilosofernas passion. I denna version av spelet finns de tjuriga tonåringarna som tjuvspelar med pannlampa mitt i natten, som driver över räcket på rangen efter stängningstid och blir utskällda av banchefen när de lägger upp torvor bakom bunkern vid övningsgreenen. Den riktiga golfen är en egensinnig existentiell erfarenhet – lika oefterhärmlig som en tennisserve av Lars Gustafsson eller en av Göran Zachrissons metaforer.
Alla som har spelat golf vet också att golfbanan är en plats där himmel och jord möts och allting annat försvinner. Man ser ”Stick” med ett saligt leende, återförflyttad till den njutningsfyllda vandringen längs fairway inför en sänkbar birdieputt, med den svaga lukten av läder från handsken på vänster hand.
Golfens själ?
Här är den.
”Stick” har premiär onsdag 4 juni på Apple TV+
Läs mer om film och fler texter av Björn Wiman.
