Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I sin Nobelföreläsning under söndagen – i sin helhet publicerad i DN – briljerar László Krasznahorkai i sitt främsta partytrick: att skriva utan att använda skiljetecknet punkt.
Den avslutande punkten, menar han, är ett skiljetecken som hör till Gud, människans modus bör vara flytande, associativt och oavslutat. I sitt långa tal orerar han om gamla och nya änglar, människans värdighet och berättar en sedelärande historia om en gammal luffare i Berlin.
Inget fel med det. Men man kan än en gång notera hur vissa författares klarspråk tenderar att upplösas i beslöjade ordmoln när de väl står inför Nobelprisets pompa och ståt. I en intervju med SVT, gjord inför prisutdelningen, anser sig Krasznahorkai nödd att tala i metaforer om sin relation med hemlandet Ungern och dess auktoritäre ledare Viktor Orbán.
Ett psykfall? Man får förmoda att Viktor Orbán inte kände till denna diagnos när han i oktober gratulerade Krasznahorkai till Nobelpriset
I en mejlintervju i The Yale Review från februari i år var det annat ljud i skällan. Intervjun utgår från en då nyskriven novell, ”En ängel passerade ovanför oss”, som utspelar sig i de leriga skyttegravarna i Ukraina, och på frågan om vad Krasznahorkai som ungrare anser om Rysslands krig svarar han med berömvärd tydlighet:
”Det fyller mig med fasa. Ungern är ett grannland till Ukraina, och Orbán-regimen intar en helt exempellös hållning – nästan utan motstycke i Ungerns historia.”
Krasznahorkai talar vidare om sin förvåning över att Viktor Orbán har kallat kriget en ”intern slavisk angelägenhet”: ”Hur kan ett land vara neutralt när ryssarna invaderar ett grannland? Och har de inte dödat ukrainare i snart tre år?” frågar han sig. ”Hur kan det vara en intern angelägenhet när människor dödas? Och detta sägs av ledaren för ett land – ett land som genom historien ständigt har blivit invaderat. Bland annat av ryssarna – samma ryssar som i dag. Den ungerska regimen är ett fall för psykiatrin.”
Den auktoritära högerpopulismens psykfall? Man får förmoda att Viktor Orbán inte kände till denna diagnos när han i oktober gratulerade Krasznahorkai till Nobelpriset som en ”stolthet” för nationen. Den blivande Nobelpristagaren fortsätter:
”Det är ett smutsigt, ruttet krig som utspelar sig framför mina ögon. Världen börjar vänja sig vid det. Jag kan inte vänja mig. Jag är oförmögen att acceptera att människor dödar människor.”
Hade den ungerska ambassadören rest sig i protest från banketten?
Vad hade hänt om Krasznahorkai sagt sitt hjärtas mening även i Stockholm? Hade den ungerska ambassadören rest sig i protest från banketten? Eller Elon Musk utlöst ett drev från världens högerpopulister och digitala troll?
I intervjun från i vintras ondgör sig Krasznahorkai över hur slakten i Ukraina pågår samtidigt med techoligarkins högtflygande framtidsvisioner om teknologisk globalisering och en vacker ny värld. ”Detta är fullständigt vansinne”, säger han. ”Medan ett i grunden nittonhundratalsliknande krig rasar, pratar någon om hur vi snart ska resa till Mars. Jag hoppas att Putin och hans sympatisörer blir de första passagerarna.”
Befriande klarspråk. Och ett bevis på att även litteraturpristagare kan tjäna på att variera sin meningsbyggnad.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
