Midsommar är Sveriges mest missuppfattade högtid. Man tänker sig att den handlar om glädjen. I själva verket är det tvärtom.
Det är sant att midsommarafton, som det ofta sägs, är Sveriges egentliga nationaldag: kulmen på den uppladdning av ljus som ägt rum i världen sedan de första värmande solstrålarna träffar huden i slutet av de mörka vintermånaderna. Fram till midsommarafton går allt framåt: växtlivet, tillförsikten, vår förväntan på den kommande sommaren.
Men om midsommarhögtiden är svenskarnas stora fest är den också – ofrånkomligen – vår största baksmälla. Vid inget annat tillfälle på året blir vårt predikament, långt upp på jordklotet, så smärtsamt tydligt som i denna natts brutala växling mellan frihet och plikt, klarhet och mörker, frälsning och förtvivlan. När klockan slår tolv på midsommaraftonens natt, och ljuset är som ljusast, börjar också den långa vandringen mot höstens mörker.
Denna dysterhetens insikt borde få en litterär återupprättelse. En alternativ nationalsång för vår egentliga nationaldag. Faktum är att den redan finns.
Sommaren 1901 sitter Oscar Levertin i den schweiziska alpbyn Hospental och arbetar på en dikt. Tanken är att han ska rehabilitera sig efter en behandling för tuberkulos, men skaparhumöret är på topp. ”Det är märkvärdigt vad den riktiga fjälluften stimulerar mitt slappa ingenium”, skriver han i ett brev till vännen Verner von Heidenstam.
Det lättsamma anslaget i brevet svär mot det lugubra stämningsläget i dikten han skriver. ”Folket i Nifelhem” är en dyster karaktäristik av ett folk fjättrat av mörker och köld i ett land långt uppe i norr. Utan misskund skriver Levertin om dessa människors – vårt! – deprimerande predikament. Om hur vi förnöter våra snålt utmätta dagar i tystnad, förtärda inombords av en sprängande längtan efter närhet. Om den längtan som tär oss, saknaden vi skördar, stenen vi lägger på bördan och om vemodsdrömmen, den nyckfulla lyckan vi aldrig förstår. Om glädjen som bara kan mutas med guldet i flaskan och om sinnets fröjd som vissnar som en blomma i krukan. Hur vi inte ens kan se kärleken som en befrielse, utan förblir eremiter också när vi är tillsammans och hur vi plågar oss med hårda ord tills vi står kärva och mörka av ålder likt stormslitna furor, snötäcket döljer spåren av alla osagda kärleksord och bara döden återstår.
Nej, att vara svensk är sannerligen ingen klang- och jubelföreställning.
”Som folkkaraktäristik har väl dikten sina brister”, står det misslynt om ”Folket i Nifelhem” i en litteraturhistoria från 1900-talets början. Stycket anspelar på Oscar Levertins judiska och förmodat främmande bakgrund. ”Men den är ett typiskt uttryck för ett sydligare temperaments längtan efter sol och värme.”
”Folket i Nifelhem” brukar – i den mån den över huvud taget är aktuell i ett samtida medvetande – inrangeras i den illa beryktade genre som kallas för folkpsykologi. Henrik Berggren och Lars Trägårdh låter den i sin bok ”Är svensken människa?” stå som rubrik till ett kapitel om hur svenskarna sedan 1800-talet har gisslat sig själva och sina förmodade nationella lyten. En rad kulturpersonligheter – Geijer, Almqvist, Strindberg, Key och Heidenstam – bidrog under 1800-talet till denna tradition. En av de mest kända var Gustav Sundbärg, som i sin bok ”Det svenska folklynnet” i närmast statistiska termer sökte belägga den nedslående bild av svenskheten som framställs i Levertins dikt.
Under senare delen av 1900-talet finslipas denna mentala karaktäristisk. En rad utländska betraktare redovisar under besök i Sverige sina intryck. Resultatet är alltjämt dystert. Svenskarna beskrivs som ett tyst och tillknäppt folk, bortkomna i stadslivet och med spriten som enda befrielse från sin förstämning. Den brittiske Bellmankännaren Paul Britten Austin pekar ut ensamheten som ”den plågsamma allestädes närvarande motsvarigheten till den svenska socialismen”.
Det är den stora synden även i Levertins dikt. Att låta livet gå sig förbi
Det var som beståndsdel av denna beklämmande bild som Levertins dikt länge bet sig kvar i svenskarnas nationella självförståelse. Under stora delar av 1900-talet var ”Folket i Nifelhem” en stående referens i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Högtidstal i Svenska Akademien. Referat från kylslagna kvalmatcher till fotbolls-VM. Kåserier om 54:ans buss i Stockholm under rusningstrafik. Herbert Tingsten skildrar i sina memoarer hur hans vän statsvetaren Axel Brusewitz – vilken liksom han själv hade anlag för svårmod och depressioner – med denna dikt övervann sin skepsis mot Oscar Levertin. När Brusewitz för första gången läste högt ur ”Folket i Nifelhem” blev han så rörd att han hade svårt att fortsätta.
”En stor fråga svävar över ’Folket i Nifelhem’”, konstaterar Nathan Shachar i sin rika essäbok om Oscar Levertin, ”Blodseld och nordisk längtan”. ”Handlar den om svenskarna, inklusive Levertin? Eller om svenskarna, betraktade utifrån av den olike Levertin?”
Kanske behöver frågeställningen inte vara ömsesidigt exkluderande. ”Folket i Nifelhem” är en dikt om svenskheten – men också en existentiell gestaltning av att vara människa. Den är en dikt om att vara människa – men också en existentiell gestaltning av svenskheten. Om svårigheten att fånga det förgängliga medan vi ännu har möjlighet, om de motstridiga rörelserna inom varje människa – den inre elden och den yttre kylan. Nifelhem är mer en existentiell plats än en geografisk. ”Jag har begått den värsta synd en människa kan begå”, skriver den argentinske författaren Jorge Luis Borges i en berömd dikt. ”Jag har inte varit lycklig.”
Det är den stora synden även i Levertins dikt. Att låta livet gå sig förbi. Han utslungar inte en förkastelsedom över svenskarna, utan en universell förbön för alla människor. Svensken blir människa och människan svensk.
Oscar Levertin var en av dem som insisterade på att nationalitet inte sitter i blodet, utan i språket
Vad var det som utrustade Levertin med ett så känsligt sinne för denna existentiella korskoppling? Svaret finns delvis i hans judiska bakgrund. Som barn till judiska invandrare i slutet av 1800-talet var Oscar Levertin en del i modernitetens stora assimilations- och identitetsprojekt. Hans mormor tillhörde den gamla stammen av judiska pionjärer i Sverige, hade själv mött Aaron Isaac, den första svenska juden som fick tillstånd att bosätta sig i Sverige, och vidmakthöll de judiska traditionerna. Levertins far, Wilhelm Levertin, betraktade den judiska traditionen med vördnad och intresse, men hans verkliga dröm handlade om att bli svensk. Sonen Oscar fullbordade denna förflyttning. ”Levertin hade inga identitetsbekymmer: judendomen var inget levande alternativ för honom, det var kanske delvis därför hans svenskhet föll sig så naturlig och odiskutabel för honom”, skriver Nathan Shachar. I sitt tal vid vännens grav efter Levertins död gav Verner von Heidenstam ett intyg till evigheten: ”Mer svenskt kunde ingen teckna svenska gestalter än just du.” Oscar Levertin var en av dem som insisterade på att nationalitet inte sitter i blodet, utan i språket. Det är modersmålet, skriver han på ett ställe, ”som är folkets levande andedräkt.”
För det allt mer förhärdade folket i dagens Nifelhem borde detta vara en viktig påminnelse. Kanske kunde Levertins judiska erfarenhet än en gång bli den katalysator som visar svenskarna vad Sverige skulle kunna vara. En erinran, rent av, om att svensken kan bli inte bara människa, utan också en mensch.
Oscar Levertin älskade, i likhet med många andra melankoliska svenskar, Carl Michael Bellman. I sin stora essä om 1700-talsskalden skriver han om luftens vårliga drömljus, festens rus och ras, sorglöst pudrade vin- och kärleksgudar, skratt, kyssar, skrynklat siden och ”ett brus av vin skummande mot djupa urringningar”.
I ett berömt citat framhåller Levertin Bellman som urtypen för svenskheten: ”Det finns ett bestämt svenskt lynne, som hela vår litteratur utpräglat, ett ynglingalynne, ett musikant- och äventyrslynne, ett soldat- och erövrarlynne, yrt och vemodigt, mer lättrört än djupt, mer lyriskt rikt och tonande än tankeklart och skarpt, blossande upp i vackert och fort förbrinnande lusteldar… Och just detta ynglingalynne, som evigt skiftar färg, som har lika lätt för skratt som för tårar, är Bellmans.”
Men, poängterar Levertin, om man skrapar lite på den glättiga ytan framträder också något annat. Bellmans storhet bygger på ”ett vekt sus av oro och melankoli längst inne, som av ständigt darrande asplöv”. Livstörstens vilda melodi är beroende av ”sina pauser av svårmod.”
Luckorna till krogen skruvas upp, luften blir så ljum. Ljuset finns i världen och mörkret har inte besegrat det
Det är här den missuppfattade midsommaren kommer in. Den stora midsommardikten i Bellmans författarskap är Fredmans epistel 23, som inget har med sorglösa frukostar eller glittrande fjärdar att göra. Den utspelar sig i stället i en rännsten utanför en krog i Gamla stan, där en man i svåra plågor begrundar sitt öde – förbannande inte bara den stund han föddes utan också sina föräldrars samlag och virket till den säng där hans olyckliga existens koncipierades. Oscar Levertin kallade denna epistel för ”den svenska litteraturens stora vara eller inte vara-monolog”, vilket är välfunnet. Fredmans monumentala bakfylla jämförs ofta med Jobs plågor i Bibeln och inledningens klassiska rader ”Ack du min moder…” är närmast ordagrant stulna från profeten Jeremias Bok: ”Ach! min moder at tu migh födt hafwer” (”Ve mig, min mor, att du födde mig” i den nya översättningen).
Men efter sitt inledande lidande går Fredman samma väg som andra bibliska figurer i Psaltarens klagopsalmer – från mörker till frälsning. Luckorna till krogen skruvas upp, luften blir så ljum. Ljuset finns i världen och mörkret har inte besegrat det.
Liksom Levertins dikt är detta värt att minnas denna midsommar, i en tid då de politiska och existentiella lågvattenmärkena avlöser varandra. Oavsett hur miserabelt allting är ställs det alltid fram ny snaps till sillunchen.
Kanske anade Oscar Levertin att han skulle tilldelas en undanskymd plats i framtidens svenska kulturhistoria. Att det var den i dödsångest flämtande Fredman som skulle få sjunga vidare om midsommarens och människolivets predikament, medan hans egen soliloquium på samma tema skulle degraderas till en simpel stereotyp om sura svenskar. Att hans egna ord, likt människorna i hans dikt, skulle myllas ner i marken, tungt dolda av frostkall jord, medan Bellmans fjärilar fortsatte synas på Haga, Ulf Lundell besjöng sina öppna landskap och lilla Ida gjorde så att blommorna blommar.
Kanske är det därför han smyger in den lågmälda triumfen i slutet av ”Folket i Nifelhem”. När gräset viskar i våren och det susar kring tysta hem springer orden äntligen fram ur tystnaden:
äntligt blir sång deras trängtan
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan.
Så segrar till slut hans egen hyllning till livet, midsommarens stora hymn, svenskarnas verkliga nationalsång.
Läs fler texter av Björn Wiman
