Vi beger oss upp på ett berg, tillsammans.
Det är så det börjar.
Det är den 24 januari 1977 och i mammas anteckningar står det skrivet: ”Berra kom och hämtade Björn. De åkte skidor, slalom.”
En vardaglig händelse, till synes utan särskild betydelse. I pappas minutiöst förda loggbok över livet, hans lärarkalender, finns den inte ens registrerad.
För mig är det ett av mitt livs mest distinkta minnen. Det är klätt i urblekta färger och trång täckjacka, men jag tror att det var så här.
Pappa och jag står nere vid liften i en skidbacke. Han sitter på knä och försöker få på mig pjäxor och skidor. Jag står med magen liksom framskjuten, de runda kinderna hoptryckta av kylan, och försöker få mina fötter att tillmötesgå hans försök att lirka in dem i pjäxorna. Allt han gör präglas av rastlöshet och anspänning. Bredvid oss ligger mina första riktiga slalomskidor, blå och gula med stålkanter.
Far har jag aldrig kallat honom.
Att kallas far är ett hedersnamn, skriver Sven Delblanc. Det är att arbeta och älska och vårda sig om de sina. En man som vänder sitt ansikte från sina barn är inte värd den titeln.
Nu vänder pappa sitt ansikte mot mig under skidbackens strålkastare. Hans andedräkt bryts till rök i de torra och stillastående minusgraderna. Inte sedan 1970 har det varit vinter på allvar i Stockholm. I stället: långa tröstlösa perioder av mörker, modd och dimma. Slask och sörja och smutsig sopsand. De som har velat åka skidor har fått göra det på nattfrosten.
När vi beger oss uppför berget är det som att vi för första gången ställer oss i förbindelse med varandra
Men nu ligger snön här, som i mannaminnets vintrar. Dess lukt är ren och tom och den fyller staden av köldens tystnad och det vita ljuset som lyser upp gatorna underifrån. En annan värld blir möjlig. Oldboys och veteraner rotar fram dammiga fyrtiotalsskidor och knotiga bambustavar från vindar och källarförråd. En pensionerad major forsar fram över Banérgatan på stabila hickorylagg. På tv låter sig journalisten Göran Zachrisson filmas när han i blond kalufs och babyblå skiddress åker nedför Observatorielunden i stilfulla slalomsvängar. Dagen innan, den 23 januari, har Ingemar Stenmark tagit sin tredje raka världscupseger i schweiziska Wengen.
Jag minns den här kvällen med pappa som ordlös men präglad av en djup gemenskap. När vi beger oss uppför berget är det som att vi för första gången ställer oss i förbindelse med varandra. Han blir en pappa som sträcker ut sin vadderade skidhandske över mig och fångar upp liftankaret. En som sätter det tillrätta bakom oss och lägger täckjackans andra ärm skyddande framför min bröstkorg. En som står emot rycket, det aggressiva rycket när linan löpt ut och liften drar oss med över den preparerade snöytan, lika fort som livet självt. En pappa som ställer mig tryggt förankrad mellan sina pjäxor, på väg lodrätt upp i den lacksvarta vinternatten.
Tillsammans ger vi oss upp på ett berg. Tillsammans ska vi ner också.
Tanken var att man inte ens skulle behöva resa till fjällen.
Snett söderut från Hammarbybacken, i Högdalen, finns en annan förhöjning av landskapet som också den kan tacka stadsplanerare, byggmästare och byggnadsarbetare för sin existens. Högdalstoppen är den svenska modernitetens kanske mest mytomspunna upphöjning. Rekordårens Matterhorn. Ett berg för betongåldern.
Det är arkitekten Holger Blom som får idén på femtiotalet. Han är stadsträdgårdsmästare i Stockholm, tyrolare på mödernet och tänker sig ett antal konstgjorda berg, ”toppar”, som massiva naturskulpturer i stadens landskap. På sommaren ska invånarna kunna ha picknick på deras krön och på vintern åka skidor i den allt populärare sporten slalom. Topparna ska vara konstnärligt utformade och uppföras på olika platser utanför tullarna: Johannelundstoppen, Hagatoppen, Vårbergstoppen och Högdalstoppen.
När pappa och hans kompisar i den nyfödda medelklassen på sextiotalet börjar åka skidor gör de det på resterna av det gamla Lort-Sverige
Men topparna – eller tipparna som alla sa – är inte bara en dröm om en bättre fritid. De är också svaret på ett stadsplaneringsproblem. City ska rivas, tunnelbanan borras fram genom rullstensåsarna och berg schaktas för miljonprogrammens jättestadsdelar. Man behöver någonstans att lägga tippresterna. När Klarakvarteren försvinner i en enorm krater körs rubb och stubb till Högdalen, där ett berg växer fram, bestående av fyllnadsmassor, skräp och oförstörbart sopavfall.
När pappa och hans kompisar i den nyfödda medelklassen på sextiotalet börjar åka skidor, gör de det på resterna av det gamla Lort-Sverige: kakelugnar, järnspisar, förmultnade tapeter. En sinnrik social ingenjörsmanöver. Trettiotalets snusk blir den moderna människans mecka. Tippen blir toppen.
I samband med invigningen av den första liften på Högdalstoppen i januari 1966 uppges nästan sjutusen stockholmare ha plockat skidorna med sig till stadens nya friluftseldorado.
Ett tiotal minusgrader, nästan vindstilla, rikligt med snö. ”Ett skidparadis på en konstgjord kulle av sprängsten och rester av bortsanerade Stockholmshus”, rapporterar Dagens Nyheter.
1969, samma år som James Bond svänger nedför alpsluttningarna i ”I hennes majestäts hemliga tjänst”, får Högdalen besök av den trefaldige OS-guldmedaljören Jean-Claude Killy. Killy har redan som tjugosexåring pensionerat sig och reser nu runt och gör pr för ett bilföretag. ”Det går utför för Killy”, konstaterar DN:s lustigkurre Torsten Ehrenmark och jämför med andra prominenta toppar där den franske slalomfantomen tävlat: Lauberhorn, Cortina d’Ampezzo, Adelboden, Madonna di Campiglio, Hahnenkamm i Kitzbühel, S:t Anton och Chamrousse.
Solglasögon, tajta slalombyxor, väderbiten läderhud – det rufsiga håret genomblåst av framtid
Killy, playboy och sorglös charmör, är den givna förebilden när pappa och hans kompisar skickar vykort hem till familjerna från samma platser vid den här tiden. Solglasögon, tajta slalombyxor, väderbiten läderhud. Det rufsiga håret genomblåst av framtid.
Den snörika vintern 1977 är Högdalstoppens storhetstid. Tidningarna utnämner Stockholm till ”Nordens S:t Moritz” och rapporterar om ”vackra solbrända kvinnor mitt på dan i NK:s parfymavdelning – iförda skiboots och störtloppsglasögon”: ”Tunnelbanans linje 19 är fylld upp till öronen av alpint utrustade människor på väg till det som en gång var Högdalstippen men i dag är Högdalstoppen. Det var som en bergbana i Zermatt eller Kitzbühel, även om lutningen fattades.”
I dag är Holger Bloms toppar bortglömda och övervuxna, symboler både för ett samhälleligt misslyckande och ett förändrat klimat. Av den gamla högkulturen finns inga spår, förutom en avbruten stolpe med ett uppslitet elskåp, fråntaget all tänkbar funktion. Tittar man noga kan man se rostiga rester av armeringsjärn och avsågade fästen i stenar och berghällar vid sidan av backen, som forntida lämningar från en svunnen civilisation. På stigen nedanför den snöfria backen har ett av den rivna citykärnans gamla avloppsrör i gjutjärn kommit i dagen. Ett fossil från en annan epok. Men också en påminnelse om att naturen är mäktig att ta över långt större och mer beständiga civilisatoriska konstruktioner än en skidlift.
Det fanns en tid då jag intalade mig att meningen med livet var att jag lärt mina barn att åka skidor. Vad som än hände med världen skulle de kunna resa till fjällen på vintrarna. Kanske skulle även de, till sina barn, fortplanta kunskapen och känslan av att i hög hastighet bemästra en brant backe. Det ingav mig en känsla av att min stund på jorden inte varit helt utan betydelse.
Nu är jag inte så säker. Min arvsfilosofi byggde på en beständighet som inte längre existerar, det vill säga att det skulle finnas snö. När jag i dag ser in i framtiden är det inte längre milda och obrutna vita fjällvidder jag ser, utan kala och gråbrungröna berg, här och där belagda med nödtorftiga strängar av sorglig konstsnö.
Är det skiddrömmar? Det är skitdrömmar.
Snön är på väg att försvinna från huvudstaden för gott – man talar om ”ovinter”, ”vintersorg” och ”snöångest”
Snöfria vintrar är förvisso inget nytt, i synnerhet inte i Stockholm. Inför Svenska skidspelens backtävlingar i Hammarbybacken 1955 fick SJ rycka ut och forsla snö på träkolsvagnar från trakterna kring Rättvik till Södra Hammarbyhamnen. Under de snöfattiga vintrarna på sjuttiotalet stod Stockholms sporthandlare ensamma i sina butiker bland dammiga skidbuntar, likt begravningsentreprenörer.
I dag blir omständigheterna mer och mer ovedersägliga. Snön är på väg att försvinna från huvudstaden för gott. I Svealand har antalet dygn med snötäcke minskat från ungefär hundratjugo per år på 1980-talet till cirka åttio i dag. Sett över hela Sverige har antalet dagar med snötäcke minskat med två veckor på trettio år. Längst i söder är det vanligare att det inte blir någon meteorologisk vinter över huvud taget. Platser som Göteborg, Lund och Malmö har allt oftare bara tre årstider: vår, sommar, höst – och sedan vår igen. Inget tyder på annat än att utvecklingen kommer att fortsätta. Man talar om ”ovinter”, ”vintersorg” och ”snöångest”.
Att klättra omkring i de nedlagda skidbackarna i södra Stockholm ger en kuslig känsla av att redan nu befinna sig i denna framtid. En framtid då allt fler anläggningar, också större och mer bemärkta än de i Högdalen och Farstanäset, kommer att ha förvandlats till ruiner, begravda i den djupa tidens sediment.
Kuriösa kvarlämningar, obegripliga för alla utom experterna. Slalompjäxornas Pompeji.
Jag minns hur vi kom upp. Inte hur vi kom ner.
En hypotes, eller kanske en dröm, är att det kan ha sett ut som på tusentals blekta Kodachromefotografier och ryckiga Super-8-filmer från denna tid – bilder och filmsekvenser av kavata småungar som far nedför skidbackar.
Det är inte en teknik som traderas – det är en livshållning
Mitt inre småleende väcks varje gång jag ser det, barn i stickade mössor och täckjackor som skickligt plogsvänger sig nedför backen. I dag har de hjälm och matchande ställ, men tekniken är densamma. De flyter nedför backen likt en rinnande fjällbäck, med breda svängar, utan stavar men fyllda av självklarhet. En hel sekund i livet är varje människa fri.
En vinterdag på Hammarbybackens topp ser jag en pappa i rött skidställ som tagit sig upp på det konstgjorda berget med sin son. Pojken är kanske fem år gammal, pappan leder honom försiktigt fram till backens rand och placerar honom mellan sina ben. Han böjer sig ner och lägger höger arm beskyddande som ett slags lås framför sin son. I breda, försiktiga svängar börjar de tillsammans ploga sig nedför den första branten.
Det är en arketypisk scen, en av tusentals som har utspelats här och som kommer att fortsätta utspelas här, en klassisk koreografi som gestaltar den tidlösa lyckan i denna fantastiska lek.
Det är inte en teknik som traderas. Det är en livshållning.
Jag står kvar och ser dem försvinna bakom en krök.
Ner kommer man alltid.
Björn Wimans bok ”Den lyckligaste leken” kommer ut på Norstedts. Han har tidigare skrivit bland annat ”I en sal på lasarettet. En berättelse om min mamma, tuberkulosen och folkhemmet”, som gavs ut 2022 på samma förlag.
