Gör inga dumheter medan jag är död.
Så heter den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmarks memoarer från 2011.
Man kan utan överdrift säga att hans sentida partikamrater – Ahlmark gick bort 2018 – har gjort sitt bästa för att trotsa hans rekommendation.
Den avgående partiledaren Johan Pehrson är en av dem som gjort det mest energiskt. Pehrson har gjort sig känd inte bara för ett ”mustigt” utan också frihetligt förhållande till det politiska språkets beståndsdelar, där korven som bekant alltid har två ändar. Floskler och fantasifulla metaforer har blandats med rent svammel. Stundtals har Pehrsons litterära modus liknat ett slags politisk konkretism, för att inte säga nonsenspoesi.
Det har dock funnits viss logik i den galenskapen. Även i den politiska praktiken har det som Pehrson och hans parti försökt åstadkomma varit en abnormitet, en politikens motsvarighet till ett ”omöjligt objekt” – den typen av optiska illusioner som på grund av motsägelser i sin konstruktion är omöjliga att få ihop i verkligheten. En av de mest kända är Den omöjliga triangeln. En annan kallas Djävulens stämgaffel.
Han kommer att bli ihågkommen som den som såg till att ett liberalt parti öppnade dörren till makten för ett parti som hatar liberalismen
Johan Pehrson har helt enkelt varit politikens svar på en omöjlig figur. Hans politiska konstruktion är en självmotsägelse. Det är omöjligt att driva en förnuftig klimatpolitik i en regering som dikteras av klimatförnekare. Det är omöjligt att föra kampen mot rasism och antisemitism i en regering som dikteras av arvtagare till nazistveteraner, fascister och öppna rasister. Det är omöjligt att vara liberal i en regering som dikteras av illiberaler.
På måndagens presskonferens gjorde Johan Pehrson sitt bästa för att måla över dessa självmotsägelser med meteorologiska metaforer och sökta slogans. Det var ”snöstorm” när han tog över, nu ska fler människor ”köpa in på”, att man ska ”bilda sig, bete sig och bry sig”. Klimatfrågan ska man lösa utan att ”göra det jäkligt för vanligt folk”.
Men tyvärr. Johan Pehrson kommer inte att bli ihågkommen vare sig för sina färdigheter vid grillen eller för sina språkliga saltomortaler. Han kommer att bli ihågkommen som den som såg till att ett liberalt parti öppnade dörren till makten för ett parti som hatar liberalismen. Och som därmed brände liberalismens korv – i båda ändar.
Kraven på nästa partiledare är således enkla. Inga dumheter denna gång. Och inga omöjliga figurer.
Läs fler texter av Björn Wiman.
