Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vintersportens förädlande inverkan på människan försvann snabbt efter OS. Närmare bestämt några minuter efter USA:s seger mot Kanada i herrarnas hockeyfinal.
Då ringde Donald Trump rakt in i guldmedaljörernas omklädningsrum. Hans hemmaplan som bekant – locker room talk.
Samtalet fördes i den dokumenterat dilettantiske FBI-chefen Kash Patels mobiltelefon, genom vilken presidenten gratulerade laget och bjöd in dem till nattens State of the union-tal. ”Jag kan skicka ett militärflyg eller någonting sådant”, föreslog han och fick ett rungade ”ja” till svar.
Presidenten tillade att han förmodligen skulle bli tvungen att bjuda in det guldvinnande damlaget också, annars skulle det väl bli riksrätt, hö-hö.
Svaret: Ännu ett skallande skratt från Trumps hockeyminioner.
Ishockeyn är en evig arena för våld och grotesk grabbighet, där blod flyter och ben och skallar krossas
Plus ça change, som man kanske skulle säga i vissa delar av Kanada. Ishockeyn är en evig arena för våld och grotesk grabbighet, där blod flyter och ben och skallar krossas. Segerskytten Jack Hughes hade bara några minuter tidigare fått sina framtänder utslagna av en hög klubba. Man minns legendariske Gordie Howe, som på 60-talet krossade käkar och slog ut motståndartänder med samma sega flit, busarna i Philadelphia Flyers som en berömd kväll i Vancouver tog sig upp på läktaren och började slåss med publiken, Bobby Clarke som med flit klubbade av foten på den sovjetiske stjärnan Valerij Charlamov. Man minns våldsamma slashingar och rena överfall.
Det amerikanska damlagets svar blev dock ett annat. De avböjde presidentens inbjudan med hänvisning till ”tidigare planerade akademiska och professionella åtaganden”.
Stil och klass.
Samt en långt mer realistisk bild av hockeyns könsroller än i ”Heated rivalry”.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
