Ingen motorsåg. Men en slö morakniv.
Så kan public service-propositionen, som väntat, sammanfattas.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) framhåller att SR, SVT och UR är samhällsbärande institutioner i den svenska demokratin. Man vet att svenskarna tycker om Sveriges Radio och SVT – från ”Filosofiska rummet” till Mello. Man vet att tilliten till public service-medierna är hög och att talet om politisk styrning och vänstervridning inte har något stöd i empirisk forskning.
Därför ska allt förbli vid det gamla. Plus ett utökat beredskapsuppdrag och fler redovisningar av det ena och det andra.
Det är mycket man ska göra för mindre pengar.
Man ska heller inte glömma att propositionen bygger på en utredning som slutade i politisk oenighet. Public service är, trots de fina orden, politiserat som aldrig tidigare.
Om SVT och SR ska klara sina ständigt utökade uppdrag med ständigt mindre pengar bör bolagen själva ta initiativ till en klok och konstruktiv reform
Kristdemokraterna talar om ansvar för dem som har ”lägre förtroende” för eller ”saknar relation” till public service. Sverigedemokraterna eldar på om att ”speglingsuppdraget” ska rensas från woke och identitetspolitik. Som tröstpris får de en framtida forskningsstudie som belyser vikten av opartiskhet.
Kritiken mot den otillräckliga medelstilldelningen avvisar Parisa Liljestrand med att det finns ”stort utrymme för prioriteringar”, vilket är liktydigt med en rå uppmaning att karva med kniven. En framtida organisatorisk samverkan mellan SR och SVT signaleras i form av ett ”beredningsunderlag” inför nästa tillståndsperiod för att stärka ”samverkan och synergier”.
Det sistnämnda behöver inte nödvändigtvis vara en katastrof. Om SVT och SR ska klara sina ständigt utökade uppdrag med ständigt mindre pengar bör bolagen själva ta initiativ till en klok och konstruktiv reform.
Annars kommer politikerna tillbaka igen – med motorsågen.
Läs mer: SVT kritiskt till Tidöpartiernas nya public service-förslag
