Hur hindrar man en åldrande åttaåring från att börja gråta och slå vilt omkring sig? Svaret finns i feodalsamhället.
Donald Trumps ankomst till Natotoppmötet i Haag är en provkarta på politisk underdånighet. Presidenten inkvarterades på ett kungligt slott och hälsades välkommen med ett grovt lismande sms från Natochefen Mark Rutte: ”Trevlig resa – och välkommen till hans majestäts middag!”
En dörrmatta? Snarare en automatiserad stövelslickare.
Det är väl känt att Donald Trump har förmågan att locka fram många människors inre sykofant. Det har med en klassisk personlighet att göra – en blandning av Falstaff, Jan Emanuel och Karlsson på taket (röd keps, ständigt skryt, frekventa flygfärder med propellerfarkost).
Skärgårdsöns Natoledare låter honom ta över allt mer av ruljangsen, hålla grötmyndiga föreläsningar om sådant han inte begriper och tafsa på bygdens pigor
Men under spektaklet i Haag minns man snarare ett annat möte mellan en fjäskande urbefolkning och en utsocknes uppkomling med grandios självbild. Så här går det till när Carlsson anländer till skärgården i ”Hemsöborna”: ”Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns.”
Utvecklingen fortsätter. Skärgårdsöns Natoledare låter honom ta över allt mer av ruljangsen, hålla grötmyndiga föreläsningar om sådant han inte begriper och tafsa på bygdens pigor. Drängen upphöjd till hemmansägare: ”Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta det rinna av.”
Slutet av Strindbergs roman blir naturalistiskt sedelärande. Carlsson går under och sonen Gusten, som redan första kvällen förstått vad allt går ut på, blir sannspådd:
”Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från honom.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
