Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det var Tatiana som visade mig bilden inifrån flygplanet, det som hennes pappa flydde med från Chile i december 1973. Han var en känd sympatisör till den mördade presidenten Salvador Allende och stod därmed högt på listan över fiender till den nya militärdiktaturen, som direkt efter sitt maktövertagande börjat organisera tortyrcenter och ”försvinnanden” av oppositionella.
Mitt i flygplanet står den reslige svenske ambassadören Harald Edelstam. Efter kuppen har han blivit något av en hjälte för många oppositionella, som han gett skydd på den svenska ambassaden. Nu står han tillsammans med 66 chilenska flyktingar, någonstans över Atlanten, och sjunger segersånger på spanska. I bakgrunden finns Tatianas pappa. De är alla på väg till Sverige.
Tatiana arbetar sedan många år för företaget som sköter om DN:s redaktionslokaler i Marieberg och är en av de människor i Sverige vars liv helt har präglats av Augusto Pinochets kupp i Chile 1973. Hennes far, Tilio Rolando Andaur, var en av de ledande politikerna runt Allende och Tatiana kom till Sverige långt efter honom, i början på 80-talet. Då var hon i sena tonåren och minnena från barndomen och flykten från Chile har blivit en del av livets och vardagens ofrånkomliga bakgrundsbrus.
Tanken är att verklig frihet inte är möjlig om man inte först gör upp med historiens förbrytelser
Förra veckan var vi båda med när den brittiske författaren och folkrättsadvokaten Philippe Sands framträdde på Judisk Kultur i Sverige för att tala om sin nya bok ”Londres 38”. Den handlar om hur Augusto Pinochet greps i London 1998 och om den påföljande rättsprocessen mot honom, som gav nytt hopp om upprättelse för många chilenare.
Med bakgrund i sin egen släkt och familj knyter Sands ihop historien om Pinochet med berättelsen om den nazistiska krigsförbrytaren Walter Rauff, som ostraffat kunde leva i Chile från mitten av 1950-talet och var behjälplig i de grymheter som Pinochets terrorregim begick mot dissidenter och politiska motståndare. En scen i boken återger nästan i detalj samma förlopp som finns i den latinamerikanske författaren Ariel Dorfmans pjäs ”Döden och flickan”, där ett kvinnligt offer på rösten känner igen den man som torterat och våldtagit henne.
Den som läst Philippe Sands tidigare böcker, inte minst den moderna klassikern ”Vägen till Nürnberg”, kommer att känna igen grundberättelsen. Också i fallet med Chile handlar det om hur historiens stora linjer löper samman i konkreta människoöden – och om hur det historiska minnet skapas i samspel mellan lagstiftning och litteratur.
Det övergripande temat är upprättelse och erkännande för offren, och kanske en möjlig försoning. Tanken är att verklig frihet inte är möjlig om man inte först gör upp med historiens förbrytelser. En nation som inte har modet att skapa klarhet kring sitt förflutna kommer aldrig att vara rustad för att möta framtiden. ”Uppgörelse och försoning tar tid. Det gör ont. Men det måste göras”, skriver Géraldine Schwarz i sin bok ”Medlöparna” från 2020.
Det är en sanning som är värd att påminna om. I dagens uppochnedvända värld kan en förbrytare begå brott utan att straffas medan ett offer kan straffas utan att ha begått något brott. Exakt detta är på väg att hända i Ukraina. Författaren Peter Pomerantsev påminde nyligen i DN om hur förhandlingarna mellan Putin och Trump syftar till ett slags ”aktiv amnesi” – en påtvingad minnesförlust där Rysslands krigsbrott ska glömmas och begravas för evig framtid. Det är motsatsen till rättvisa och ett säkert sätt att se till att den onda historien kommer att upprepas. Detsamma gäller efterspelet till Israels krig i Gaza och många andra krigsförbrytelser som begåtts och begås utanför det mest intensiva mediala strålkastarljuset – i Myanmar, i Sudan och på andra platser.
Kasts pappa var medlem av nazistpartiet och själv försitter han sällan ett tillfälle att öppet hylla Pinochet-diktaturen
Men tendensen går, som Peter Pomerantsev påpekar, i helt fel riktning. På allt fler håll uppmuntras straffrihet, medan krigsbrott normaliseras och avvisas med en axelryckning. Internationella brottmålsdomstolen i Haag ifrågasätts av både Ryssland och USA. Under sitt besök i Sverige berättar Philippe Sands om hur det fyller honom med vämjelse att veta att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu säger sig ha läst och mycket uppskattat hans bok ”Vägen till Nürnberg”, som handlar om uppkomsten av begrepp som folkmord och brott mot mänskligheten.
Också utvecklingen i dagens Chile illustrerar Sands poäng om hur straffrihet för krigsförbrytare närmast är en garanti för att det förflutnas demoner ska gå igen. Därför är det ingen överraskning att den kandidat som väntas vinna dagens presidentval i Chile, José Antonio Kast, är ännu en av alla de små-Trumpar som tar över världen. Kasts pappa var medlem av nazistpartiet och själv försitter han sällan ett tillfälle att öppet hylla Pinochet-diktaturen.
Vad som pågår är precis en sådan revisionistisk ”minnesrevolution” som en korrekt rättsprocess syftar till att förhindra. När historiska förbrytelser förblir odokumenterade och ostraffade blir det också fritt fram för samtidens lögner. Den onde blir god och vice versa. Demokratin kallas förtryck och det forna förtrycket utmålas som ett utopiskt paradis.
Det betyder inte att världens vidrighet upphör men att dess fundament blir allt bräckligare
Efter samtalet byter Philippe Sands och Tatiana några ord med varandra. Han ger henne en kram och ett signerat exemplar av sin bok och lyssnar till hennes berättelse om hur kvällen har påmint henne om historiens ibland smärtsamma närvaro i våra liv. Jag frågar Sands om meningen med alltihop. Vad är det för poäng med att stifta lagar eller skriva långa böcker om rättvisa och historisk uppgörelse om historien ändå upprepar sig med ett cyniskt hånleende?
Sands säger att poängen består av fem ord: ”Justice is a long game”. Rättvisan, menar han, är inte ett sprinterlopp. Den mäts inte i timmar, dagar eller ens år. Nya lagar förändrar ovillkorligen vårt sätt att tänka men det sker inte över en natt – ibland tar det århundraden. Före 1945 fanns inga lagar som höll individer skyldiga för folkmord och brott mot mänskligheten. Nu finns de. Före processen mot Pinochet i London 1998 kunde tyranner och despoter fritt resa runt i världen utan rädsla att bli gripna. Nu kan de inte det längre.
Det betyder inte att världens vidrighet upphör men att dess fundament blir allt bräckligare. Historiens rättvisa, säger Philippe Sands till en av de överlevande i sin bok, ”kommer med ojämna leveranser”.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
