I ”Den lyckligaste leken” står du på Hammarbybackens topp och ser ut över dina uppväxtplatser. Genom dem vecklar en bit svensk historia ut sig. Vad har du fått syn på om Sverige under arbetet med boken?
– Boken handlar ju om en son och hans pappa, men det är också en berättelse om den alpina skidåkningens historia och dess del i skapandet av både manlighet och modernitet. Pappa var en ganska typisk representant för rekordårens klassresenärer, de som blev världens modernaste män genom att åka skidor.
Hur har det varit att återbesöka platserna för din och din pappas relation?
– Att åka skidor var en av de få saker pappa lärde mig. Det blev lite som en portal till en annan värld, där vi för första gången kom i förbindelse med varandra. Tillvarons tyngd försvann och vi hittade en ny lätthet, både i förhållande till varandra och världen. Jag har väl försökt återfinna den känslan.
Boken är också en påminnelse om hur skidsporten med åren blivit alltmer kringskuren, av den enkla anledningen att snön är mer sällsynt. Vad väcker det i dig?
– Sorg – det vill säga att ofrivilligt tvingas omdefiniera framtiden. När snön försvinner försvinner också en känsla av hemmahörighet i världen. Men skidåkningen blir också ett sätt att färdas genom denna sorg – ett av människans mysterier är ju vår förmåga att vara lyckliga trots att världen är olycklig. Plus att man blir extra glad när det faktiskt snöar.
Läs ett utdrag ur Björn Wimans ”Den lyckligaste leken”
