Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det var alltså inte Mark Twain som myntade den berömda sentensen om att de flesta av oss visserligen inte önskar livet ur andra människor, men att det ändå finns vissa dödsrunor som man läser med större tillfredsställelse än andra.
Det kan ju vara sant ändå. Den gångna helgen blev en övning i konsten att tänka och känna två saker samtidigt.
För det första. Medkänslan med de många iranier som nu gråter av lycka och lättnad över att den islamistiska prästregimens ledare, ayatolla Khameini och stora delar av hans anhang är döda. För dem var lördagens anfall – koordinerat av USA och Israel – en historisk händelse och ett hopp om en framtid fri från de till synes oövervinnerliga mördare som förtryckt sitt land i årtionden och som för några veckor sedan massakrerade tiotusentals försvarslösa demonstranter.
Det är så lätt att förstå deras känsla av upprättelse. Mullorna har fördärvat livet för miljontals exiliranier över hela världen
Det är så lätt att förstå deras känsla av upprättelse – men också av skräck och oro över bomberna som faller över släkt och vänner i Iran. Mullorna har fördärvat livet för miljontals exiliranier över hela världen, tvingat dem att fly från sitt älskade land, splittrat deras familjer, i många fall tagit ifrån dem deras värdighet. Unga människor har aldrig kunnat resa till sitt hemland eller träffa sina släktingar av befogad rädsla för att bli fängslade och tagna som gisslan. Nu ser de klipp och bilder på hur deras familj och vänner i Iran kramar om varandra och gråter glädjetårar, från gatorna hörs biltutor, jubel och rop.
Känslorna är lätta att känna igen från Bagdad 2003, då amerikanska marinkårssoldater i direktsändning hjälpte irakierna med att dra ner statyer av Saddam Hussein. Jag minns bilderna av en man som bankade med sin ena sko på en stor bild på den fruktade diktatorn, en annan som spottade på planschen.
I dag vet vi alla vart det ledde, men i stunden – då och nu – är det en omöjlighet att inte känna med dessa människors glädje.
Insikten, grundad hos de flesta analytiker, att Donald Trumps och Benjamin Netanyahus folkrättsvidriga anfall kan öppna en Pandoras ask
Men den andra tanken är lika giltig. Insikten, grundad hos de flesta analytiker, att Donald Trumps och Benjamin Netanyahus folkrättsvidriga anfall kan öppna en Pandoras ask i regionen och släppa ut all världens lidande och olyckor. Iran är inte ett korthus man blåser omkull, utan en systematisk och välorganiserad våldsregim. Hugger man av ett huvud på denna hydra växer två nya ut i stället.
Att befolkningens hopp spirar och nävar nu knyts i fickan i Iran förändrar inte faktum. Det är regimens revolutionsgarde och den paramilitära Basijmilisen som har vapnen. Folket har dem inte. Vad ska människorna i Iran – de som Donald Trump nu säger har sitt öde i sina egna händer – göra? Deras händer räcker inte långt mot stridsvagnar.
Kan de två tankarna om helgens skeenden förenas? Kanske tills vidare bara i en gränslös solidaritet med de iranier som med sina liv som insats försöker skapa en bättre framtid. Och i förhoppningen om att attackerna gör så stor skada som möjligt mot den iranska regimen och så liten som möjligt mot de människor som alltjämt lever under dess förtryck.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
