”Först kom de för att hämta journalisterna. Vi vet inte vad som hände efter det.”
Citatet, som återgavs flitigt i sociala medier efter gripandet av den svenske journalisten Joakim Medin i Turkiet, understryker de fria mediernas roll i en demokrati. Journalister skapar sanning inte bara för sig själva utan för oss alla.
Förlagan är den tyske pastorn Martin Niemöllers berömda formuleringar om hur tyranniet tar över ett samhälle: ”Först kom de för att hämta kommunisterna/men jag höjde inte min röst/för jag var inte kommunist …” Texten, som finns i ett otal versioner, upprepar sedan samma skeende med i tur och ordning socialdemokrater, fackföreningsfolk och i vissa versioner även judar innan den avslutas med raderna: ”Sedan kom de för att hämta mig/och då fanns det ingen kvar/som kunde tala för mig.”
I Todd Komarnickis film ”Bonhoeffer” får Martin Niemöller uttala dessa ord under en predikan inför ett antal uppretade nazister. En anslående (men helt påhittad) scen – som leder tankarna till den amerikanska biskopen Mariann Buddes vädjan till den nyvalda Trumpregimen om att ha barmhärtighet med utsatta människor.
Filmen, som handlar om Niemöllers pastorskollega Dietrich Bonhoeffer, är en bitvis hopplös historia, fylld av floskler och historiska felaktigheter. Dock med ett ärende som är oavvisligt aktuellt. Hur ska man som medborgare bemöta en totalitär ledare som menar sig ha ett gudomligt uppdrag att nedmontera både demokratin och den moraliska världsordningen? Oavsett om Donald Trump själv tror på sina ord om att han räddades av Gud för att göra America great again är det ett faktum att många av hans väljare gör det.
Yale-historikern David Blythe tvekar inte om den historiska parallellen: ’Det var så nazisterna gjorde’
Dietrich Bonhoeffer ställdes inför en liknande situation, när den tyska kyrkan hemföll till avgudadyrkan under de första åren av Hitlers välde. Bonhoeffer protesterade genom att ta initiativ till den alternativa Bekännelsekyrkan, som bildades som motreaktion till kyrkans undfallenhet mot nazismen.
Grunden för Bonhoeffers samhällsanalys lades under hans år som gäststudent i Harlem i New York, där han förstod hur hat och rasism kan slita sönder den demokratiska väven i ett samhälle. I Tyskland stod han tidigt upp mot förföljelsen av judar och började samarbeta med motståndsrörelsen, också i ett av mordförsöken mot Hitler. Han hängdes i koncentrationslägret Flossenbürg den 9 april 1945, bara veckor innan lägret befriades och kriget var slut.
Det framstår i dag som en historiens ironi att det var just som gäststudent vid ett universitet i USA som Bonhoeffer kom till insikt om hur demokratin kan gå under. I dag går strömmen snarare åt motsatt håll. För Trumps regim är de amerikanska universiteten en lika tydlig måltavla som den tyska kyrkan var för nazisterna, en institution som ska tvingas till underkastelse. Därför råder nu överallt skräck och osäkerhet. Gäststudenter är rädda för att inte få komma tillbaka in i landet om de åker hem. Universitet och college som vill ha federala pengar måste följa trumpismens politiska agenda, enskilda ord och ämnen förbjuds. Vicepresidenten JD Vance, som utsett den högre utbildningen till huvudfiende, vill tvinga universiteten att bli ”mer öppna för konservativa värderingar”. Vissa universitet har redan, likt en gång den tyska kyrkan, fogat sig i den brutala nyordningen.
Likadant ser det ut i kulturlivet. I en presidentorder nyligen kungjorde Trump sin avsikt att rensa ut allt som kan betraktas som ”woke” på USA:s nationalmuseum The Smithsonian. Bland annat blir det förbud mot utställningar som ”förringar amerikanska värderingar” eller ”splittrar amerikaner baserat på ras”. Inte heller får man skildra amerikaner på ”ett opassande sätt” utan ska i stället koncentrera sig på USA:s och alla amerikaners storhet. Yale-historikern David Blythe tvekar inte om den historiska parallellen: ”Det var så nazisterna gjorde.”
Grundtanken är lika enkel som brutal. Nedmontera dessa institutioner och den liberala demokratin faller
Alla dessa attacker är som tagna ur den auktoritära handboken. Slå mot den akademiska friheten, det oberoende rättsväsendet och de fria medierna. Grundtanken är lika enkel som brutal. Nedmontera dessa institutioner och den liberala demokratin faller.
Det är i det sammanhanget man bör minnas inte bara Dietrich Bonhoeffer utan också hans kollega Martin Niemöller och hans ord om det personliga ansvaret. Niemöller var, till skillnad från Bonhoeffer, ingen renskuren moralisk hjälte. Inte heller vilken medlöpare som helst; hans berömda rader om tigandet var inte bara ett poetiskt grepp, utan berättelsen om hans eget liv. Långt in på 30-talet var han en glödande nazist som beundrade Hitler och avskydde socialister, fackföreningsaktiva och judar. Han inte bara teg om nazismens övergrepp, han röstade aktivt för dem, så sent som i valet 1933.
Det var först när nazisterna började ge sig på hans egen verksamhet i kyrkan – bland annat genom att börja förvanska och rensa ut allt ”judiskt” innehåll ur Bibeln – som han nådde sin nollpunkt och tog till orda. Då var det så dags. Niemöller fängslades för förräderi 1937 och tillbringade de kommande sju åren i olika fängelser och koncentrationsläger.
Det är det enda möjliga motmedlet mot en tyrann som tror sig vara utvald av Gud. Att människorna blir mer mänskliga
Martin Niemöller var inget helgon. Inte heller något undantag. Och det är just bristerna i hans inre moraliska kompass som gör honom betydelsefull i dag. Vi behöver, skriver den amerikanska religionshistorikern Diana Butler Bass, fler människor som Dietrich Bonhoeffer, men ännu fler som Martin Niemöller. Människor som kan göra det svåraste av allt: ändra sig. Det är det enda möjliga motmedlet mot en tyrann som tror sig vara utvald av Gud. Att människorna blir mer mänskliga.
Därför blir den kommande tiden intressant. Vilka blir vår tids Martin Niemöller? De första edsvurna Maga-medlöparna som avfaller när de inser att Trumps regim inte bara håller på att föröda hela USA:s politiska, ekonomiska och moraliska kapital, utan även deras egen verksamhet? De svenska borgerliga företrädare som hoppar av när de inser att SD:s auktoritära korståg mot rättsstaten kommer att drabba också dem själva? De ledare i näringslivet som förstår att det som de tror inte angår dem förr eller senare kommer att angå dem och att det då, när det händer, inte kommer att finnas någon kvar som kan berätta vad som hände?
Martin Niemöllers ord hänger – än så länge – på väggen på Förintelsemuseet i Washington DC.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
