Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sommaren 2017 – 70 år efter den påstådda ufo-händelsen i Roswell, New Mexico, och kort efter Donald Trumps installation som president – tryckte tidskriften The New Yorker en skämtteckning. Bilden visar två militärpoliser som i ett fast grepp släpar i väg en stereotypt tecknad rymdvarelse medan ett kraschat rymdskepp ryker i bakgrunden. I bildens förgrund försvinner en välbekant liten figur med brandgult ansikte och flygigt blont hår springande från platsen. Texten: ”You fools! It’s getting away.” De har gripit fel alien – det är den andre utomjordingen som är farlig!
Steven Spielbergs nya film ”Disclosure day” inleds inne på en wrestlingarena, ett av de bedrövliga sammanhang som den lilla rymlingen på bilden gjort till sin plats på jorden. I en brutal koreografi låtsas män slå varandra sönder och samman, ett förkonstlat underhållningsvåld som inte heller utger sig för att vara något annat. Vår civilisations nollpunkt.
”Disclosure day” landar lägligt på jorden efter att Donald Trumps ”krigsdepartement” nyligen offentliggjort hundratals tidigare hemlighetsstämplade handlingar som sägs relatera till förekomsten av ufon. I de flesta fall rör det sig om suddiga och gryniga bilder med oklart innehåll. Bevisen på utomjordiskt liv återstår, trots Steven Spielbergs film, att presentera.
Å andra sidan är det underliggande temat i ”Disclosure day” inte aliens utan tro. Filmen, som utspelas i en värld på gränsen till kärnvapenapokalyps, handlar visserligen om att det finns en konspiration för att mörklägga sanningen om utomjordingar och har sensmoralen att ett avslöjande behövs för att ena mänskligheten. Men mer än något annat är den en djupt humanistisk appell om att ett annat sätt att leva på jorden måste vara möjligt.
Tänk om det är som i filmen? Att våra medvetanden kan hänga samman och att empatin – förmågan att se den andres ansikte – är en mirakulös kraft
De religiösa referenserna i filmen är talrika, både till den judiska och den kristna bibeln. ”Det står i Första Mosebok att vi är Guds främsta skapelse”, påstår en av huvudpersonerna i filmens mest utstuderat spielbergska replikväxling. En klok nunna avbryter henne: ”På jorden,” förtydligar hon. ”Det står att vi är Guds främsta skapelse på jorden.” Oaktat att inget av detta faktiskt står i Första mosebok är ”Disclosure day” ändå en film för den som – som det heter i en av Svenska kyrkans psalmer – skulle vilja våga tro.
Men kanske finns det ännu ett skäl till att jag blir mer berörd än jag vill erkänna av denna på många sätt typiska blockbuster med högstämd replikföring, osannolika actionscener och åldrade E.T.-dockor. Jag tror att det beror på att Spielbergs film öppnar tanken för ett nytt sätt att definiera människan. Tänk om det är som i filmen? Att våra medvetanden kan hänga samman och att empatin – förmågan att se den andres ansikte – är en mirakulös kraft som kan ta oss ur den förtvivlade situation som vi har försatt oss i?
Vad Spielberg vill visa, tror jag, är att vår tid är i ett desperat behov av ny kunskap. Att en ny förståelse av oss själva skulle kunna få världen att skaka i sina grundvalar och sätta vår existens i ett helt nytt ljus.
Något liknande hände när den internationellt respekterade professorn i nanoteknologi Maria Strømme i vintras publicerade en artikel i tidskriften AIP Advances. Hennes teori gick ut på att allting som finns är lokala manifestationer ur ett informationsfält utanför tid och rum – ett slags universellt medvetande. Detta medvetande, menade sig Strømme kunna visa, är inte begränsat till individuella processer i våra hjärnor utan är förankrat i ett slags kollektivt fält. Uppsala universitetet skrev att teorin, om den stämde, skulle innebära ett lika stort steg som upptäckten att jorden är rund eller Copernicus insikt att den snurrar runt solen och inte tvärtom.
Maria Strømmes artikel blev dock omgående våldsamt kritiserad av andra fysiker och sedermera avpublicerad. Bör dess tankegångar alltså förpassas till avdelningen för förvillelser och pseudovetenskap? Inte så säkert. Vetenskapsjournalisten Per Snaprud på Forskning & Framsteg, själv författare till en bok om det mänskliga medvetandet, menade exempelvis att det stora problemet med Strømmes resonemang var att det offentliggjordes i fel forum, det vill säga i en tidskrift för materialvetenskap snarare än som ett inlägg i den del av filosofin som handlar om medvetandet.
De flesta forskare är överens om att medvetandet fortfarande är tillvarons största mysterium, den yttersta hemligheten
Steven Spielbergs film kan ses som ytterligare ett spekulativt bidrag till denna medvetandefilosofiska diskussion – en hypotes om att vår relation till varandra och världen kan vara organiserad på ett radikalt annorlunda sätt än vad vi i dag tror. De flesta forskare är överens om att medvetandet fortfarande är tillvarons största mysterium, den yttersta hemligheten.
Inom medvetandefilosofin kallas det för ”the hard problem”. Det vill säga: hur hänger vår inre subjektiva upplevelse av olika fenomen samman med de objektivt mätbara egenskaper som naturvetenskapen utgår från? Varför känner vi doften av en ros på ett särskilt sätt? Eller smaken av jordgubbar i en sommarberså? På senare år har filosofen Philipp Goff blivit en av frontfigurerna för begreppet ”panpsykism”, det vill säga teorin att medvetandet är en fundamental egenskap som är inbyggd i all materia.
Jag vill ogärna förfalla till flum. Men poängen är att det materialistiska vetenskapliga paradigmet lika lite som Philipp Goffs panpsykism kan framlägga evidens för vad medvetandet är. Sanningen är att vi inte vet. Ingen vet. Just därför måste själva frågan bejakas.
Varken medkänslan eller medvetandet kanske går att förklara
Sanningen är också att vi, som art, sitter i skiten. En del kritiker hånflinar åt Steven Spielbergs vision av en mänsklighet som börjar visa varandra mänsklighet, men vad är egentligen alternativet? Mer wrestling? Det är en närmast utomjordisk ironi att Spielberg är född samma år som Donald Trump.
”Disclosure day” gestaltar hur det enda rationella är att insistera på människans möjlighet till förändring, också bortom det vi i dag kan förstå eller bevisa. Och det är vi själva som kan åstadkomma detta rationella hopp. Det är vi som kan ingripa och säga ”Stopp, det vi håller på med är outhärdligt! Vi kan inte ha det så här längre!”
Varken medkänslan eller medvetandet kanske går att förklara. Men vilka vore vi om vi inte försökte?
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
