”Det finns decennier att bara överleva i”, skrev en gång poeten Karl Vennberg.
De börjar bli både många och långa vid det här laget.
I slutet av ett år då världsanden har grävt sig ännu ett lager ner i dy och gyttja går jag och lyssnar på Händels ”Messias” i Storkyrkan i Stockholm. Himmelsk musik som får själen att studsa i sextondelar och rymden att öppna sig. Valven i den gotiska katedralen från 1200-talet färgas av evighet – en fulländad gestaltning av livets och verklighetens hela spännvidd.
Himmel och helvete. Lycka och domedagsbasuner. Jubel och järnrör.
Järnrör? Jo, faktiskt. ”Thou shalt break them with a rod of iron”, sjunger Karl-Magnus Fredriksson i styckets mest dundrande basaria. Eller, som det står i den svenska texten i Psaltaren: ”Du skall krossa dem med en spira av järn.”
Jag ska inte ljuga. Manifestationen i centrala Stockholm den 29 november 2025 är något av det mest skrämmande jag sett
När jag går ut från kyrkan möts jag av andra toner. Ett hundratal maskerade unga män, helt klädda i svart, marscherar likt en romersk legion i en aggressiv fyrkantsformation i riktning mot Riddarholmen. Svenska och svarta flaggor, taktfasta rop om ”Hell seger” och ”Sverige åt svenskarna”. Vid Riddarholmskyrkan formerar de sig med bengaler och aggressiva tirader om Karl XII.
Ett dåligt sällskap? En grupp fokuserad på träning?
Jag ska inte ljuga. Manifestationen i centrala Stockholm den 29 november 2025 är något av det mest skrämmande jag sett. Det här är inget järnrörsgäng på fyllan. Det här är unga organiserade nazister, uppfyllda av sin längtan efter våld. De har tränat kampsport, deltagit i illegala slagsmålsklubbar och genom fotbollshuliganism skaffat sig praktisk erfarenhet av att fysiskt skada andra människor. Våldskapitalet kringsvävar gruppen, som en gas.
Ett par dagar tidigare har fyra nazister från dessa kretsar dömts till fängelse för att de har anfallit och misshandlat till synes slumpvis utvalda personer med invandrarbakgrund. Det handlar om rent rasistiskt njutningsvåld, vars enda syfte tycks vara att förnedra och skada offren. På det sättet gör de unga männen i de så kallade aktivklubbarna verklighet av de våldsfantasier som alltid präglat nazismens tankevärld. På lång sikt hoppas man kunna växa till ett slags milis som ska kontrollera gatorna – ”drivna revolutionärer” som under de rätta omständigheterna ska kunna gripa makten.
I aktivklubbarnas värld tycks förhållandet vara det omvända. Ideologin blir en förevändning för våldet. Först nävarna, sedan nazismen.
Man ska minnas en sak. I många tidigare högerextrema rörelser har våldet varit ett medel för att uppnå de ideologiska målen. Först kommer judehatet, sedan järnrören. I aktivklubbarnas värld tycks förhållandet vara det omvända. Ideologin blir en förevändning för våldet. Först nävarna, sedan nazismen.
Några dagar senare firar tidskriften Expo sitt 30-årsjubileum. Vd:n och ansvarige utgivaren Daniel Poohl håller tal om det som är organisationens syfte: ”En levande demokrati där rasistiska idéer och organisationer saknar inflytande.”
Ingen dum idé. Ingen dum idé alls. För bara något årtionde sedan hade den förefallit fullständigt självklar.
Det var Expo som i somras visade att de nazistiska aktivklubbarnas medlemmar kommer från alla möjliga sammanhang, inte minst från samhällets högsta skikt. En av dem, kunde tidskriften avslöja, var en nära anhörig till en svensk minister.
Det visade sig vara migrationsminister Johan Forssells son – och hade det inte varit för tidskriftens avslöjande hade alltså nära anhöriga till svenska regeringsmedlemmar fortfarande kunnat marschera i formation på Stockholms gator.
Statsminister Ulf Kristersson hänvisade till de nazistiska våldorganisationerna som ’dåligt sällskap’
Man kan tänka sig att offentlighetens reaktioner på Expos avslöjande skulle ha blivit starka. Så var inte fallet. Statsminister Ulf Kristersson hänvisade till de nazistiska våldsorganisationerna som ”dåligt sällskap”. Riksdagsledamoten Katarina Tolgfors vidarebefordrade ett meddelande från en högerextrem medieaktivist med budskapet att det handlade om en ”grupp som fokuserar på träning”.
Migrationsminister Johan Forssell kunde sitta kvar. I dag anses det opassande att påminna om saken. Justitieminister Gunnar Strömmer brännmärker dem som gör det för att de drar politisk nytta av ”ett barn”.
Både glömskan och eufemismerna ligger givetvis i den politiska vindriktningen. Mohammad Aluaudt Allah, en av de personer som attackerades av de fyra unga nazisterna, anklagar i en intervju svenska politiker för att ha skapat ett samhällsklimat där alla problem ständigt skylls på invandrare. ”Jag tror att det har stärkt våldsamma nazistgrupper att angripa oss”, säger han.
Expos Jonatan Leman, en av reportrarna bakom granskningen, instämmer: ”De högerextrema idéernas allt vidare spridning i samhället gör att nazistisk gatuaktivism framstår som något rimligt för allt fler.”
Det sistnämnda är värt att understryka. Saker som bara i början av året framstod som otänkbara är nu det nya normala. En högerextrem våldsorganisation som beskrivs som ”en grupp fokuserad på träning”? Inga konstigheter. Sexåringar i fotboja? Varför inte? En tidigare anständig samhällstidskrift pekar ut meningsmotståndare som ”kackerlackor”? Fullt normalt.
Vi lever i en tid då våra värsta fantasier faktiskt inträffar.
●●●●
Det börjar, som så mycket annat, i språket. Om nazism kan bli ”dåligt sällskap” kan en högerextrem konspirationsteori om folkutbyte bli USA:s nya säkerhetsstrategi. Vi är på väg att lämna en lingvistisk värld bakom oss, en värld där varje ord betyder någonting.
Och när denna förtöjning brister, brister även andra. Om språket förlorar sin sanningsbärande funktion försvagas också ett annat fundament för vår samlevnad: överenskommelsen om att en människas handlingar får konsekvenser.
Om medborgarna tappar förtroendet för att deras ledare accepterar demokratins överenskommelse tappar de förr eller senare förtroendet för att någon annan gör det heller
En demokrati kan bara fungera under förutsättningen att medborgarna kan utkräva ansvar både av varandra och av dem som har makten. Denna grundsats, närmast en levnadsregel, påverkar alla delar av samhället. I privatlivet eftersträvar man hygglighet och vänlighet mot andra, man ber om förlåtelse när man gjort fel och en tölp drabbas av omgivningens ogillande. I det offentliga blir kriminella lagförda och straffade och politiker eller makthavare som sviker medborgarnas förtroende får avgå.
Detta är själva den civilisatoriska principen. Den kodifieras av både de skrivna lagarna och de oskrivna normerna, de som finns i varje människas samvete.
Men om de som leder samhället inte bara börjar ignorera de skrivna lagarna utan också tydligt visar att de saknar samvete, då bryter denna civilisatoriska princip samman. Om medborgarna tappar förtroendet för att deras ledare accepterar demokratins spelregler om ansvarsutkrävande tappar de förr eller senare förtroendet för att någon annan gör det. Demokratins skyddsräcken försvagas, tilliten mellan människor eroderar och hela systemet faller samman.
Lögn och likgiltighet blir den styrande principen: Ledarna ljuger. Alla vet att de ljuger. Ledarna vet att alla vet att de ljuger, men de ljuger ändå. I en demokrati är det ledaren som måste göra sig förtjänt av folkets förtroende. I det nya tyranniets värld gäller det motsatta. Här är det folket som ska finna nåd inför ledaren.
Den kroppsrörelsen, kanske det gångna årets mest framträdande, är också demokratins dödsryckning
Man märker att detta är på väg att ske när allt fler börjar rycka på axlarna åt det som händer. Den kroppsrörelsen, kanske det gångna årets mest framträdande, är också demokratins dödsryckning.
”Varför är folken i uppror?” frågar sig psalmisten i Händels ”Messias”. ”Varför detta gagnlösa mummel?”
En fråga också för vår tid. De så kallade Gen Z-protesterna är den händelse under året som trotsar axelryckningarnas logik. I länder som Filippinerna, Indonesien, Marocko, Kenya, Peru och Mexiko har hundratusentals ungdomar, födda runt sekelskiftet, gått ut på gatorna. Protesterna får spridning via Tiktok och Instagram och spelplattformar som Discord, den gemensamma symbolen är en piratflagga med en dödskalle i rödgul hatt från den japanska Mangaserien ”One piece”. Protesterna gäller just sveket mot demokratins grundprincip: ledarnas maktmissbruk och systematiska korruption. Ungdomarna protesterar mot bristen på jobb, utbildning och bostäder – precis de frågor som repressiva regimer inte har några svar på.
På flera håll, som på Madagaskar och i Nepal, har protesterna lett till att landets ledare har fått avgå och fly. Många jämför Gen Z-protesterna med den arabiska våren, 2011, då en våg av folkliga uppror svepte över länder i Mellanöstern.
Lika lite som den arabiska våren är Gen Z-protesterna någon säker väg till demokrati och ett rosenskimrande lyckorike. Däremot är de ett bevis på att det helt oförutsägbara kan inträffa – så länge människor bevarar tron på sin egen agens och slutar rycka på axlarna. Den som i början av detta år sagt att en global protestvåg av ungdomar skulle komma att utmana regeringar över hela världen hade sannolikt inte blivit trodd. Men sådan är den exponentiella samhällsutvecklingens logik. När som helst kan himlen öppna sig.
Apokalyps betyder som bekant inte undergång, utan ’avtäckelse’
Händels ”Messias” slutar i uppror och dramatik, med salvelsefulla utsagor om död och uppståndelse och alltings förvandling. Men texten utsänder också en gammaltestamentlig varning: ”Konungar, besinna er, / ta varning, ni jordens härskare!”
Ordet apokalyps betyder som bekant inte undergång, utan ”avtäckelse” eller ”uppenbarelse”.
”Vi, de unga, är nuet”, står det på Gen Z-demonstranternas plakat i Mexiko.
Ett löfte inför nästa år.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
