Poeten Karl Vennberg skrev en gång några berömda diktrader om besvikelse. Eller, som man kanske skulle kalla det i dag, om politisk depression. Dikten skrevs på 1970-talet, ett årtionde som var en beskedlig vindfläkt jämfört med det nuvarande, då den aggressiva högerpopulismen sveper över Europa samtidigt som vår civilisation behöver en omställning i rakt motsatt riktning.
”Det finns decennier att bara överleva i”, skrev Karl Vennberg.
Man undrar vad han skulle sagt om 2020-talet.
För några år sedan samtalade jag med en äldre konservativ man som – från det motsatta politiska hållet – instämde i Vennbergs analys. Det är dialektikens vågor allt handlar om, försäkrade han och gjorde en illustrativ vågrörelse med handen. De är ofrånkomliga och självkorrigerande. När allt ser som mörkast ut blir det ännu mörkare. Och sedan, förr eller senare, ljusare igen.
Legenden i Eddan om fimbulvintern, som förväntades föregå Ragnarök, tros ha sitt ursprung i denna klimathändelse
I ett längre perspektiv är detta naturligtvis riktigt. Fråga bara de människor som levde år 536 e Kr, det år som av många historiker anses vara det värsta någonsin i mänsklighetens historia. I början av året kastade ett massivt vulkanutbrott ut enorma mängder sulfataerosoler i atmosfären, vilket minskade solstrålningen som nådde jordens yta. I mars mörknade himlen i Konstantinopel och under sommaren sjönk temperaturerna med så mycket som 2,5 grader under det normala. Fler vulkanutbrott på olika håll i världen sände ut fler partiklar i atmosfären och gav upphov till den kusliga ”dimma” som dåtida källor talar om. Grödor förstördes, hungersnöd bröt ut, miljontals människor dog. Legenden i Eddan om fimbulvintern, som förväntades föregå Ragnarök, tros ha sitt ursprung i denna klimathändelse: ”Svärdtid, sköldar klyvas, vindtid, vargtid, sedan störtar världen.”
Som lök på laxen drabbades världen några år senare dessutom av den justinianska pesten, som på kort tid tog livet av stora delar av befolkningen i Europa och Asien, uppemot 50 miljoner människor. Perserriket gick under. Det bysantinska riket överlevde med nöd och näppe.
Inget är dock så illa att det inte kan bli värre. Till skillnad från 500-talets människor lever vi i dag i en tid som är på väg att förändras på ett sätt som inga dialektiska vågor kommer att råda bot på. Jordens medeltemperatur har inte varit så hög som den är nu på 115 000 år. Koldioxidhalten i atmosfären är högre än på fyra miljoner år, och i det så kallade sjätte massutdöendet av liv på jorden försvinner däggdjur, fåglar och reptiler i en takt som inte setts sedan dinosaurierna dog ut. Vi är, som klimatforskaren Johan Rockström brukar uttrycka det, på väg att lämna ”livets korridor”, det vill säga den era av klimatmässig stabilitet där förutsättningarna för vår civilisation både skapats och utvecklats. Vår art befinner sig på okänd mark.
Av de 380 klimatforskare som nyligen svarade på en enkät i tidningen Guardian bedömde 80 procent att den globala temperaturen kommer att öka med 2,5 grader eller mer under detta århundrade. Flera av forskarna talar om en ”semi-dystopisk” framtid med klimatrelaterade konflikter, hungersnöd och massmigration driven av värmeböljor, översvämningar och skogsbränder. Det är lätt att drabbas av komikern och pessimistkonsulten Ronny Erikssons reaktion: Det är aldrig för sent att ge upp.
Lika lite som på det gruvliga 500-talet tycks dock människosläktet benäget att resignera. Minuterna efter det svenska resultatet i EU-valet förra helgen uttalade Ulf Kristersson inom loppet av en minut ordet ”klimat” och ”klimatkris” fler gånger än under hela hans sammanlagda tid som statsminister hittills.
Varför?
Därför att väljarna hade tvingat honom därtill. Resultatet i det svenska valet blev en bekräftelse på det som flera undersökningar och rapporter den senaste tiden visat, nämligen att svenskarna inte är rädda för en klimatpolitik som ger resultat. Tvärtom. Tre av fyra tycker, enligt en undersökning från Naturskyddsföreningen, att det är viktigt att regeringen bedriver en politik som gör att Sverige når klimatmålen. I en underlagsrapport till Klimatpolitiska rådet framgår bland annat att en tydlig majoritet vill höja skatten på varor och tjänster med stora utsläpp. Lika många vill använda mer skattepengar för att bygga ut kollektivtrafiken, liksom för att satsa på gång- och cykeltrafik – samt förbjuda inrikesflyg på sträckor som tar mindre än tre timmar med tåg.
I stället för att leda utvecklingen har man valt att sätta sig knät på de klimatförnekande konspirationsteoretikerna i Sverigedemokraterna
Bilden är tydlig. Människor vill gärna medverka till en förändring, om politikerna kan visa att deras medverkan är meningsfull.
Ulf Kristerssons regering har hittills gjort tvärtom. I stället för att leda utvecklingen har man valt att sätta sig i knät på de klimatförnekande konspirationsteoretikerna i Sverigedemokraterna. Ett misslyckande som möjligen också har en historisk förklaring.
Nyligen visade en granskning av Dagens ETC och Supermiljöbloggens reporter Jan Lindsten att Moderaterna redan på 1990-talet svängde i klimatpolitiken. Enligt granskningen fick tankesmedjan Timbro – där Ulf Kristersson då var anställd som marknadschef – via den amerikanska lobbyorganisationen Atlas Network pengar från oljejätten Exxon Mobil för att sprida desinformation i klimatdebatten. Från att i början av 90-talet ha slagit larm om en ”ödesfråga för vår planet” började moderata politiker och opinionsbildare nu ifrågasätta ”domedagsprofetiorna”. En liknande omsvängning ägde rum i högerpartier i andra länder, där fossillobbyn på detta sätt lyckades försena eller förhindra nödvändiga politiska åtgärder för att minska utsläppen.
Då var det vulkaner som fick utbrott. I dag är det propagandister som öser pengar över politiker
Vad denna granskning – och liknande från andra håll – visar är att världens undergång i dag lika lite som under fimbulvintern på 500-talet handlar om metafysik eller ödesbunden dialektik. Då var det vulkaner som fick utbrott. I dag är det propagandister som öser pengar över politiker.
Utgången i EU-valet tycks emellertid ha fått fart på den borgerliga sfären. I torsdags presenterade Ulf Kristersson och Ebba Busch ett nytt så kallat acceleratorkontor som ska snabba på den gröna omställningen i industrin. Från Timbro dundrar verkställande direktören om att ta Miljöpartiets framgångar på allvar och uppmanar regeringen att öka sina klimat- och miljöambitioner.
Det finns, som sagt, decennier att bara överleva i.
Och sedan sekel som vi, oavsett hur världen ser ut, kommer att behöva leva i.
Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.