Ebba Einarsson hade tagit SM-guld – och silver – i rodd, sporten hon lagt ned så många timmar på sedan åtta års ålder. Det här var i juli 2017, hon var 17 år gammal.
Men den sommaren kom en dag när det var något som inte stämde.
– Jag hade ont i ryggen och var väldigt trött i benen. Det kändes ungefär som träningsvärk. På kvällen bara stegrade smärtan. Vi åkte in till akuten, säger hon.
Magnetröntgen gjordes, ryggmärgsprov togs. Det skulle visa sig att Ebba Einarsson drabbats av en ovanlig blödning i ryggmärgen. Hon blev förlamad från midjan och nedåt.
– Först började jag nog tänka på vad jag skulle göra i stället, om jag skulle tappa en så stor del av mig som rodden faktiskt är. Jag visste inte hur framtiden såg ut.
Vid det laget hade hon inte hört talas om pararodd. Hon googlade, fortfarande kvar på sjukhuset.
– Jag såg världsmästaren – hon var det då och är det också nu – Birgit Skarstein, från Norge. Hon rodde ju, och jag kände att jag också ville testa om den möjligheten skulle finnas.
– Några månader senare fick jag testa en anpassad båt.
Det var på ett träningsläger i Tjeckien. Ebba Einarsson var där med de gamla vanliga träningskompisarna.
– Då var jag den enda som satt i en parabåt, säger hon.
– Jag minns att jag tyckte att det gick så långsamt, och att jag blev omrodd av alla andra. Jag var nog mest frustrerad. Är det så här det ska kännas vet jag inte om jag tycker att det ger samma känsla som det gjorde innan, minns jag att jag tänkte. Jag var nog lite osäker på om jag skulle fortsätta, om det var lika kul.
Någon månad senare var det dags för ett nytt läger. Den gången i Italien, den gången med enbart pararoddare. Där arrangerades också en internationell tävling, som Ebba Einarsson ställde upp i.
– När jag rodde det loppet upplevde jag exakt samma rus och samma känsla som tidigare. Det var då jag insåg att det gav samma sak, att jag tyckte det var lika roligt. Det här vill jag fortsätta med, kände jag.
Ebba Einarsson sitter med stöd av en speciell sits i båten – som är tio kilo tyngre. Vanligen står benen för en stor del av jobbet för en roddare, men för henne är det överkroppen som får ta belastningen.
Hon tränar på med klubben hemma i Falkenberg, och har nu förberett sig för att skriva svensk idrottshistoria. 24-åringen är nämligen den första svenska roddaren på ett Paralympics någonsin. Ett wildcard har gjort att hon får tävla i 2 000 meter rodd i Paris.
– Det känns fantastiskt! Det är en ära.
Har du någon målsättning klar för dig?
– Först och främst var målet att få tävla där. Men nu vill jag bara göra mitt livs bästa lopp egentligen. Sedan får vi se var det leder.
