I torsdags satte Fredrik Joulamo, sportdirektör på Sveriges olympiska kommitté (SOK), det svenska målet för OS i Milano-Cortina till 15 medaljer. Siffran ligger i paritet med vad Sverige presterat i de fem senaste spelen, men långt över genomsnittet historiskt.
På 24 olympiska vinterspel har det blivit 176 medaljer, ett snitt på drygt sju. Under de fem senaste spelen är snittet det dubbla. 40 procent av den totala medaljskörden har kommit i Turin, Vancouver, Sotji, Pyeongchang och Peking.
Tre dåliga vinter-OS under 1990-talet och att Stockholm förlorade omröstningen om sommar-OS 2004 lade grunden för en satsning som burit frukt under 2000-talet.
Även Leif Blomberg, idrottsminister på 1990-talet, kan ta åt sig del av äran.
– ”Blommans” insats var kraftfull och bröt isen, säger Peter Reinebo, SOK:s tidigare verksamhetschef, vars drygt 30 år långa bana på SOK avslutades i fjol.
Reinebo säger att även om Sverige under många år i själ och hjärta betraktat sig som en stor vintersportnation blev det förhållandevis få medaljer på OS.
Inför OS-omröstningen 1997 hade SOK skissat på en plan för hur Sverige, om man fick spelen, skulle kunna bli bättre både i sommar- och vintergrenar. När det inte blev något OS vinklades satsningen om.
SOK:s dåvarande ordförande C-G Anderberg och generalsekreteraren Stefan Lindeberg lyckades med hjälp av Stockholmskampanjens ledare, Olof Stenhammar, få näringslivet att ställa upp med sponsorpengar.
Samtidigt utmanade man politikerna och sade att ”för varje krona ni satsar, satsar vi lika mycket”.
OS i Nagano 1998 blev en ny svensk missräkning med bara tre medaljer och ingen av guld. Idrottsminister Blomberg återvände hem besviken och antog utmaningen. Det var en sorts idrottslig variant av Saltsjöbadsavtalet 1938, där näringslivet och fackföreningsrörelsen kom överens om att hitta lösningar för allas bästa.
Bara dagarna efter att Göran Perssons regering beviljat pengarna till SOK drabbades Leif Blomberg av en stroke och avled.
– De här pengarna lade grunden för vårt Topp och talang-program och hade stor betydelse för vad vi kunde göra de närmaste åren, säger Reinebo.
I Topp och talang får idrottare som ses ha medaljchanser i OS, ekonomiskt stöd och tillgång till SOK:s resurser.
Reinebo säger att Topp och talang är en viktig orsak till framgångarna under 2000-talet, men långt ifrån den enda.
Vid OS i Salt Lake City 2002 hade SOK stora förhoppningar, men Sverige blev trots sju medaljer utan guld.
– Vi lärde oss att förberedelserna inför OS är mycket viktiga, till exempel att förbereda sig för att tävla på hög höjd, säger Reinebo.
Fyra år senare i Turin sattes svenskt rekord med 14 medaljer varav sju guld. Efter elva medaljer i Vancouver 2010 blev det rekord igen i Sotji 2014 med 15 och nästan lika många, 14, i Pyeongchang 2018.
Reinebo lyfter fram kompetensutvecklingen på materialsidan, till exempel skidor och valla, som en annan framgångsfaktor.
– Vi startade ett projekt kring detta och under de tre spelen 2010, 2014 och 2018 hade vi de bästa skidorna, säger han och förklarar att pandemin gjorde att det inte var lika lätt att förbereda sig inför OS i Peking.
Trots det blev spelen 2022 en succé med 18 medaljer. De åtta gulden var rekord även det.
I sina prognoser inför OS räknar SOK på hur många av de aktiva i truppen som varit på pallen i VM och vid återkommande tillfällen i världscupen. Har man varit det har man medaljchans i OS. Om hälften av medaljkandidaterna lyckas infria målet betraktas det som ett bra utfall.
– I Peking var utfallet 60 procent. Det var också rekord, säger Reinebo.
En annan viktig orsak bakom de många svenska medaljerna är förstås att antalet grenar ökat och att discipliner där Sverige är bra tillkommit, som till exempel sprint inom längdskidåkningen.
I Sapporo 1972 tävlades det i 35 grenar, i Salt Lake City 2002 i 78 och i Peking för fyra år sedan hade antalet växt till rekordstora 109 stycken. Sett ur detta perspektiv går det att argumentera för att de tio medaljerna i Sankt Moritz 1948 respektive Cortina 1956, då det tävlades i 20-talet grenar, är de mest framgångsrika. Å andra sidan var flera länder då fortfarande hårt drabbade av kriget.
Reinebo lyfter även fram en femte faktor: Ryssland. Även om ryskt fusk under OS i Sotji kan ha bidragit till att den svenska medaljskörden blev mindre, kan sanktionerna mot den starka vintersportnationen i Pyeongchang och Peking ha gjort den större.
