Förra lördagen var ljus och vacker i Stockholm. Beskedet om Dag Solstads död kom alltså mycket olämpligt.
Ungefär så skulle han själv kunnat inleda en roman, denna norska nordiska gigant som fascinerande nog beundras även av yngre generationer. Uppdraget att skriva en kommentar till söndagstidningen föll på mig. Det tog en och en halv timme, för jag hade redan en del anteckningar gjorda med tanke på att Solstad var en möjlig Nobelpristagare.
■ ■ ■
Att skriva snabba runor/kommentarer är bekymmersamt. Då tänker jag på optiken. Det ska ju gå snabbt, men inte alltför snabbt. Då ser det förskrivet ut – vilket jag fick erfara när jag skrev en runa över Paul Auster häromsistens. En handfull gnällspikar på sociala medier tyckte att det på något sätt var cyniskt och billigt att kasta in förskrivna runor på webben. Förskrivna i helvete: jag rår inte för att jag är snabb.
■ ■ ■
Det är inte så att vi sitter och ruvar på redan färdiga dödsrunor över världens alla författare över 75-årsstrecket, kan jag avslöja. Ett par stycken har vi kanske, men det rör sig i allmänhet om just Nobelpristexter om författare som varit på tal men inte hunnit få just det priset. En gång har jag skrivit en runa om ett författarskap som var mycket illa däran, men som reste sig från dödsbädden och friskade i med nya tag. Det är snårigare och tar längre tid att skriva på förhand, men jag blev inte bitter. Tvärtom.
■ ■ ■
Rebecka Kärde skriver en fin artikel om Dag Solstad i lördagens tidning.
■ ■ ■
I nya numret av Med andra ord – branschskriften om översättningens konst – tar jag till mig Ann-Sofie Ömans läsvärda fyra argument för att litteraturkritiker ska vara försiktiga med att bedöma en översättnings kvaliteter. I princip menar hon att svenska kritiker saknar förmågan och/eller tiden att bedöma översättningar. Hon bör veta, eftersom hon översätter från slovenska och danska. Danska kan man ju bedöma, men slovenska är mer sällsynt.
Hon har helt rätt. Svenska kritiker bedömer nästan uteslutande svenskan, snarare än översättningen per se. Hon skriver också att ”Det är sällan kritiker har erfarenhet av att själv översätta”. Jag nickar ivrigt och vårdar stolt det faktum att jag översatt till exempel William S Burroughs cut-up-experimentroman ”The Ticket that Exploded” till svenska. Det tog tre år.
■ ■ ■
Det finns en svensk bok som anses vara bättre i svensk översättning än den är i originalet. Det är ”Nalle Puh”, översatt från engelska av Brita af Geijerstam.
■ ■ ■
Hans Gunnarssons novellfläta ”Den smala lyckan” kommer in på veckans kritikerlista. Novellfläta innebär då att det är frågan om en rad noveller som hänger ihop. Sådana finns ju sedan tidigare, men jag vet ingen som har kallat formen för just fläta. Gunnarsson har även tidigare konstrat sig lyckosamt. Den första av de två novellerna i hans ”Februari” från 1999 handlar om de enskilda människor som bor i en trappuppgång i en förort. Här får alltså huset vara flätan.
Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox.
1. Hanna Johansson: ”Body double”
Norstedts, 205 sidor (2)
Gåtfull, thrillerartad roman som konstfärdigt planterar en osäkerhet i läsaren.
2. Viktoria Amelina: ”Se kvinnorna se kriget”
Övers. Ola Wallin. Ersatz, 375 sidor (4)
Dokumentärskildringarna från kriget i Ukraina blir ett omskakande och akut tidsdokument.
3. Jon Fosse: ”Vithet”
Övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 64 sidor (1)
Nobelpristagarens korta roman är en handfast meditation kring att dö i en svart skog.
4. Hans Gunnarsson: ”Den smala lyckan”
Albert Bonniers förlag, 262 sidor (ny)
Novellfläta om vanliga vardagsliv som döljer lika sorgliga som dråpliga dramer.
5. Tanya Tagaq: ”Spricktand”
Övers. Nika Abiri. Tranan, 195 sidor (3)
Memoar, poesi och mytologi samsas i romanen om en inuitflickas uppväxt vid Norra ishavet.
6. Mikolaj Grynberg: ”Rabalder”
Övers. Tomas Håkanson. Ersatz, 120 sidor (ny)
31 korta berättelser från 2017 års Polen och dess politiska och humanistiska fall ner i populismen.
7. Péter Nádas: ”Skräckhistorier”
Övers. Péter Tóth och Daniel Gustafsson. Albert Bonniers förlag, 467 sidor (5)
Intriger och djävulskap på den ungerska landsbygdens 60-tal känns oroande aktuella.
8. Rachel Cusk: ”Parad”
Övers. Niclas Hval. Albert Bonniers Förlag, 164 sidor (6)
Raffinerad och förbryllande roman om en rad konstnärer som alla heter G.
9. Maja Larsson: ”Föräldrarnas födelse”
Natur & Kultur, 328 sidor (8)
Fängslade om föräldraskapets längtan, makt och vanmakt i svensk historia och nutid.
10. Niels Fredrik Dahl: ”Fars rygg”
Övers. Gun-Britt Sundström. Natur & Kultur, 312 sidor (9)
Förra årets mottagare av Nordiska rådets litteraturpris är en psykologisk spänningsroman om tre fäder.
