Boklistan vecka 12: Två nykomlingar, läsmöda, romance, * och ett principiellt domslut.

För några decennier sedan utspelades en kort litteraturdebatt om huruvida bra böcker verkligen måste vara svåra att läsa. Jag minns nu inte vilka som var inblandade, men det började med att någon kritiker retade sig på att hen av andra kritiker uppmanades arbeta med en bok. Eller text – som det hette på den tiden. Blod, svett och tårar krävdes av läsaren, och frågan ställdes om det verkligen ska vara så.

■ ■ ■

Det beror ju på, tänker jag. Det är rimligen mer minnesvärt att bestiga Mount Everest än att gå nåt kvarter uppför backen för att köpa kaffe. Å andra sidan kan man ju möta någon vansinnigt intressant person i den där backen, och det vill man absolut inte göra medan man klättrar upp för berget. Nog om denna metafor. I förra veckan satte jag mig att läsa första sidorna i en ny bok som heter ”Mind f*uck”.

■ ■ ■

Det är en svensk översättning (Manne Svensson för förlaget Gondol) av ett fenomen som heter S.T. Abby och som även skriver under en del andra namn. Så jag började läsa och när jag tittade upp så var jag på sidan 73 och stycket som börjar ”Han snavar och min rygg slår emot väggen med en smäll, och mina tankar skingras när han kysser mig ännu mer hungrigt.” Okej, det är inte världens bästa prosa, på långt när, men det går snabbt att läsa – man sjunker in som en glödgad kniv i smör.

■ ■ ■

”Mind f*ck” ges ut i fem delar à cirka 15 sidor vardera. Det är nog för att inte ska bli rädd för formatet och för att det är dyrare om man vill läsa hela berättelsen om den hungriga brunstigheten som utspelar sig mellan huvudpersonerna: en kvinnlig seriemördare och den aningslöse FBI-agent som är henne på spåren. Jag gillar särskilt det amerikanskt koketta * som får ersätta u:et i titelns FUCK. Det är minst lika roande som folk som skriver j-vla och fy f-n. Och man slipper bli förnärmad.

■ ■ ■

Det kallas dark romance. Inte att förväxla med black romance, som är romance med mest mörkhyade människor i huvudrollerna. Det är bara två av de mängder subgenrer som finns på området. Jag hade för mig att det var det hungriga som är poängen, men i Inspirational romance är det kyskhet som gäller. Den riktar sig mest till kristna. Och en av undergenrerna här är Amish romance. Faktiskt. Jag vet inte om det finns någon evangelisk-luthersk romance – som måhända stämmer mer överens med svenska värderingar – men där kanske fältet är täckt i och med svenska standardromaner i stil med Amanda Romares ”Judas”.

■ ■ ■

73 sidor slukade jag alltså ganska lätt. Mer omfattande var läsningen av romance för den amerikanska domare som härförleden hade att ta ställning till ett mål där en författare anklagade en annan för att ha plagierat en romantasy-intrig. Domaren tog sig igenom 6 000 sidor romance innan hen beslöt att lägga ner åtalet med motiveringen att genretypiska troper som ”het”, ”sexig” och ”farliga pojkar” knappast kan anses vara upphovsrättligt skyddade.

■ ■ ■

Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.