Den briljante tyska författaren Daniel Kehlmanns nya roman ”Ljusspel” (”Lichtspeil, översättning av den förträfflige Jesper Festin) hamnar på påskveckans kritikerlista. Det är en roman som utgår från filmregissören Georg Wilhelm Pabst och hans numera tämligen bortglömda gärning. Han brukar omtalas som ”han som upptäckte Greta Garbo”.
Det var ett ganska tragiskt liv. Han blev en av de främsta i Tyskland på 1920-talet, misshandlades av Hollywood, reste hem för att vårda sin sjuka mor och fastnade när gränserna stängdes på grund av kriget. Sedan kom propagandaministeriet med krav. Sandra Stiskalo recenserar insiktsfullt romanen här.
■ ■ ■
Daniel Kehlmanns humor är särskilt tysk, kan man nog säga. Den bygger på att helt enkelt placera viktiga allvarsmän i ofta märkliga situationer där de trots allt försöker bevara sin värdighet. Det är en kränkthetens rödbrusiga slapstick. Som bifiguren professor Stelzner i ”Ljusspel”. Han sitter på ett hem för gamla och petar dystert i sin fisk och hans bordsgranne säger att hon i skogen sett en hjort med brutet horn.
Professor Stelzner påpekade att man inte kunde lita på hjortarna längre, men ännu mindre på fåglarna. De flög runt som om det inte fanns något viktigt att göra. Det var rena idiotin.
Hur som helst, hjorten, sa hon. Hornet. Hon hade varit gravid, och hennes make hade sett det som ett tecken.
Bortsett från koltrastarna, sa Stelzner. De tog vara på tiden. De var bra folk.
■ ■ ■
Jag träffade Kehlmann för tio år sedan, på Bokmässan i Göteborg. Vi pratade en hel del om just tysk humor och om hur långt man kan gå när man skriver om en biografisk person. Hade jag träffat honom i dag så hade jag frågat om varför han i ”Ljusspel” låter P G Wodehouse gå under namnet Rupert Wooster (Bertie Wooster är ju en av den engelske författarens mest kända figurer) när alla andra biografiska gestalter har sina riktiga namn. Kanske har det något med upphovsrätt att göra.
■ ■ ■
Avslutningsvis summerade jag hans liv just nu som att det lät som om han gick omkring och hade det kul. Han svarade:
–Nej, jag är desperat. Det känns som om allt går i putten och kommer att misslyckas, men så har det känts varenda gång och det är därför jag fortfarande är hoppfull.
Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox.
1. Fredrik Sjöberg: ”Bruno Liljefors. En biografi”
Albert Bonniers förlag, 387 sidor (4)
Underhållande biografi som fångar hela vidden av konstnärens stökiga liv och gärning.
2. Isabella Nilsson: ”Tomhet och ömhet”
Ellerströms, 160 sidor (1)
Hundra korta texter om ensamhet, skrivande, läsande och den omöjliga verkligheten.
3. Hanna Johansson: ”Body double”
Norstedts, 205 sidor (2)
Gåtfull, thrillerartad roman som konstfärdigt planterar en osäkerhet i läsaren.
4. Daniel Kehlmann: ”Ljusspel”
Övers. Jesper Festin, Albert Bonniers förlag, 368 sidor (ny)
Slapstick och tragik växlar i romanen om den tyske filmregissören Georg Wilhelm Pabst under nazismen.
5. Chimamanda Ngozi Adichie: ”Drömräkning”
Övers. Niclas Nilsson. Albert Bonniers förlag, 474 sidor (3)
Fyra afrikanska kvinnor kommer till tals i en storslagen och rörande roman om kärleken.
6. Irmgard Keun: ”Barn utan land”
Övers. Martin Lagerholm. Lind & co, 196 sidor (9)
Roman från 1938 med självbiografiska inslag om barn på flykt från förtryck och maktlöshet.
7. Liza Alexandrova-Zorina: ”De livegnas land”
Övers. David Szybek. Volante, 222 sidor (8)
Modigt och omskakande reportage om exilryssarna som utnyttjas svart i byggbranschen.
8. Viktoria Amelina: ”Se kvinnorna se kriget”
Övers. Ola Wallin. Ersatz, 375 sidor (5)
Dokumentärskildringarna från kriget i Ukraina blir ett omskakande och akut tidsdokument.
9. Hans Gunnarsson: ”Den smala lyckan”
Albert Bonniers förlag, 262 sidor (6)
Novellfläta om vanliga vardagsliv som döljer lika sorgliga som dråpliga dramer.
10. Jon Fosse: ”Vithet”
Övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 64 sidor (7)
Nobelpristagarens korta roman är en handfast meditation kring att dö i en svart skog.
