Förra helgen läste jag om Isaac Asimovs stiftelsetrilogi. Den publicerades som bokserie under 1950-talets första hälft, när allting var jämförelsevis okomplicerat i världen. Jag skulle egentligen bara läsa första kapitlet, men så blir det aldrig.
Intrigen utspelar sig under många generationer från cirka år 12 000 (galaktisk tidräkning) men den genomgående huvudpersonen Hari Seldon är död när första romanen ”Stiftelsen” tar sin början. Titelns stiftelse, eller två stiftelser, är psykohistorikern Seldons skapelse.
■ ■ ■
Psykohistorien försöker matematiskt och statistiskt förutsäga framtida politiska skeenden utifrån hur stora populationer förväntas reagera. Eftersom det stora Imperiet kontrollerar tjugofem miljoner bebodda världar är det en ganska stor population. Men Imperiet skakar i grunden och kommer att förfalla i barbari, spår Seldon. Hans stiftelser är tänkta att förkorta de trettio tusen åren av barbari till blott tusen.
■ ■ ■
Det är med rätta en av efterkrigstidens stora klassiker och en utmärkt introduktion till varför man bör läsa science fiction hellre än nittio procent av det flyktiga som går för finlitteratur. Hela Star Wars-universum vore otänkbart utan Asimovs trilogi. Som i all annan tidig sf finns här förstås märkligheter för en nutida läsare. Mobiler och internet saknas till exempel. Och kunskaper i atomenergi är något vansinnigt exklusivt.
■ ■ ■
I natt tog jag och många andra skadeglada människor del av utbytet mellan USA:s president Donald Trump och hans tidigare adjutant Elon Musk. Det behövdes knappast någon avancerad psykohistoria för att förutspå att detta skulle hända. Två narcissistiska jättebäbisar kan inte hålla sams om ens universum skulle bero på det. Å andra sidan sticker en mutant käppar i hjulet för Hari Seldons uträkningar i trilogin. Psykohistorien handlar ju om större sammanhang – slumpmässiga individer som får makt att förändra förutsättningarna kan inte medräknas.
■ ■ ■
En uppgift för psykohistorikerna vore kanske att förkorta barbariet som hotar efter Imperiets fall, efter frihandelns död, efter de ekologiska katastroferna, massmigrationen, de sociala medierna, den artificiella intelligensen och kritikens kris. Man får hoppas att den mänsklighet som hukar i grottorna i alla fall kan läsa Asimovs stiftelsetrilogi.
■ ■ ■
Nationaldagen firar vi med att presentera Frans Wachtmeisters roman om integration på kritikerlistan. I ”Förlorad mark” turnerar han samma tema som han gjorde i sin debut häromåret. Bägge handlar om det i princip hopplösa i att som ung svensk bli en del av det japanska samhället. Greta Schüldt skrev så här i sin recension: ”Med enkla medel – humor, våld, skräckinjagande buddhistiska träskulpturer – gör han något nytt av samtidsromanen”.
■ ■ ■
1. Daniel Kehlmann: ”Ljusspel”
Övers. Jesper Festin, Albert Bonniers förlag, 368 sidor (1)
Slapstick och tragik växlar i romanen om den tyske filmregissören Georg Wilhelm Pabst under nazismen.
2. Clarice Lispector: ”Stjärnans ögonblick”
Övers. Örjan Sjögren. Tranan, 160 sidor (2)
Brasilianskans sista roman är ett ödesmättat personligt testamente, nu i nyöversättning.
3. Isabella Nilsson: ”Tomhet och ömhet”
Ellerströms, 160 sidor (3)
Hundra korta texter om ensamhet, skrivande, läsande och den omöjliga verkligheten.
4. Zara Uzun Kjellner: ”Radio Yerevan”
Nirstedt/Litteratur, 456 sidor (6)
Berättelsen om fem kurder i förskingringen präglas av skärpa i blicken och tillit till läsaren.
5. Victor Klemperer: ”Ljus och skugga”
Övers. Tommy Andersson. Glänta produktion, 299 sidor (4)
Litteraturprofessorn som analyserade nazismens språk förde denna filmdagbok åren 1929–1945.
6. Fredrik Sjöberg: ”Bruno Liljefors. En biografi”
Albert Bonniers förlag, 387 sidor (5)
Underhållande biografi som fångar hela vidden av konstnärens stökiga liv och gärning.
7. Vigdis Hjorth: ”Upprepningen”
Övers. Jens Hjälte. Natur & Kultur, 145 sidor (7)
Autofiktivt familjedrama med en sextonårig, blivande författare i centrum.
8. Ida Börjel: ”Röd anemon”
Albert Bonniers förlag, 247 sidor (9)
Inspelningar från en resa till Västbanken 2011 förebådar vår tids övergrepp.
9. Henrik Bromander: ”De närmaste”
Weyler, 565 sidor (8)
50 år av vardagsliv och extremer i Jönköping där spänningsromanen möter familjeeposet.
10. Frans Wachtmeister: ”Förlorad mark”
Ellerströms, 245 sidor (ny)
Nyskapande om en ung svensks främlingskap och integrationsförsök i det nya hemlandet Japan.
