För ett kvartssekel sedan träffade jag Neil Gaiman och diskuterade berättande över ett par glas whisky. Han är en av de mest briljanta intellektuella jag någonsin träffat, och jag har träffat en del.
Vi pratade om författarens ansvar, om Selma Lagerlöf och om William Faulkners brist på ironi, om kanon och skillnaden mellan att skriva för seriemediet och att skriva vanlig prosa. Om man skriver serier kan man vara övertygad om att läsaren läser vartenda ord, sa han. I en roman kan man hoppa över en landskapsskildring eller tre, men aldrig i en grafisk roman.
Han hade lämnat mästerverket ”Sandman” bakom sig och stod mitt upp i att skriva ”American gods”. Precis före vårt möte hade han lämnat Oden dinglande i ett träd.
■ ■ ■
Samtidigt påstås Neil Gaiman ha begått – och han har anklagats för att efter det ha begått många fler – vidriga övergrepp mot yngre kvinnor. Anklagelserna kom i en podd förra året och utreddes veckan som gått i en lång artikel i tidskriften Vulture. Han har därefter försvarat sig med att allt har skett med samtycke. Fan tro’t.
I stormen som följt har en uppsjö annars sansade kritiker och litteraturvetare förvandlats till bokbrännare. Den åtminstone 200-åriga diskussionen om att skilja mellan upphovsperson och verk är som bortblåst. Självklart är det personer som aldrig läst något av Gaiman, eller väldigt lite, som härjar värst. Så brukar det vara med kulturfrågor.
■ ■ ■
Lika självklart är det hopplöst att försöka separera person och verk. Den som på riktigt tar del av ett konstverk använder alla tillgängliga medel för att närma sig det, inklusive upphovspersonens biografi. På så vis kommer vi antagligen att tolka berättelsen ”Calliope” i Sandman-sviten på ett annat sätt än tidigare.
Den handlar om en författare med skrivkramp som tillfångatar och brutalt förgriper sig på en av den grekiska mytologins muser, nämligen den episka poesins och diktens musa Kalliope. Hon gör honom till en internationellt hyllad och geniförklarad författare – inte olik Gaiman själv.
Drömkungen Sandman räddar Kalliope och dömer författaren till att överösas med ett oändligt antal idéer och uppslag till berättelser, vilket driver honom till vansinne.
Hur berättelsen om Neil Gaiman kommer att gestalta sig är för tidigt att säga. Om jag hade tillämpat moralistiska principer på mitt eget bibliotek så hade minst en tredjedel av böckerna försvunnit. Återstoden hade varit föremål för ständiga misstankar.
Vad gäller lynchmobben så tillämpar jag alltid Kapten Klänning-principen, som innebär att den som är mest moraliskt indignerad i sådana här sammanhang ofta själv har ruttet mjöl i påsen.
■ ■ ■
På veckans kritikerlista ligger nu två norska romaner som inte är så nya, men aktualiserats i och med svenska nyöversättningar. Det påminner oss om att vi förmodligen läser för lite litteratur från våra grannländer, medan till exempel bokhandlarna i Oslo har åtskilliga hyllor med rubriken Svensk litteratur. På originalspråk.
Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox.
1. Neige Sinno: ”Tvingad tiger”
Övers. Emma Majberger. Faethon, 196 sidor (1)
Intelligent och fasaväckande när författaren skärskådar övergreppen hon utsattes för som barn.
2. Carl Frode Tiller: ”Inringning”
Övers. Nils Sundberg. Flo förlag, 270 sidor (2)
Den först nu översatta norska uppväxtromanen präglas av lågmält språk och klar blick för det psykologiska spelet.
3. Gerald Murnane: ”Inlandet”
Övers. Lars Ahlström. Weyler 242 sidor (7)
En av världslitteraturens mest briljanta enslingar skriver om Australiens och Ungerns slättländer.
4. Thuan: ”Hissen i Saigon”
Övers. Tobias Theander. Tranan, 210 sidor (5)
Med stöd i en deckarartad intrig skriver vietnamesiskan magnetiskt om imperialism och exil.
5. Peter Pomerantsev: ”Att vinna ett informationskrig”
Övers. Ola Nilsson. Ordfront, 377 sidor (9)
Journalisten och författaren kopplar dagens informationskrig till andra världskrigets motsvarighet.
6. Maria Bodin: ”Kristinafragment”
20-tal, 59 sidor (4)
Lyrikdebut som turnerar uppståndelsemyten och drottning Kristina, och prövande gräver i historien.
7. Magnhild Haalke: ”Allis son”
Övers. Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 280 sidor (ny)
En suverän norsk romantragedi från 1935 om en underlig pojke och hans handfallna mor.
8. Layla Martínez: ”Carcoma”
Övers. Annakarin Thorburn. Rámus, 117 sidor (ny)
Debutroman i den nya spanska skräcklitteraturens tradition, om ett hemsökt hus i en plågad landsort.
9. Laurence Sterne: ”Tristram Shandy”
Övers. Klas Östergren. Natur & Kultur, 563 sidor (ny)
1700-talsprästens märkliga och krumsprångiga roman i förbluffande nyöversättning.
10. Kirsten Thorup: ”Mörkret bakom dig”
Övers. Helena Hansson och Djordje Zarkovic. Albert Bonniers förlag, 492 sidor (10)
Fortsättningen på romanserien om Danmark under andra världskriget inleds 1942.
Tio DN-kritiker väljer
Kritikerlistan innehåller böcker utkomna efter den 18 oktober. Förra veckans placering inom parentes. Listan röstas fram av DN-kritikerna Jan Eklund, Ingrid Elam, Johanna Käck, Rebecka Kärde, Kristina Lindquist, Maria Schottenius, Greta Schüldt, Sandra Stiskalo, Jonas Thente och Malin Ullgren. Alla recensioner finns att läsa på dn.se/kultur
