Boklistan vecka 38: Québecskt, Annie Dillard in memoriam och ett japanskt dödshus

Nästa vecka infaller Bokmässan i Göteborg. En lycklig synergi har gjort att Québec är ett av mässans teman i år. Den kanadensiska provinsen har ju blivit en av geopolitikens hetaste potatisar på senare tid. Till mässan kommer bland andra KimThúy, Jocelyne Saucier, serieskaparen Julie Doucet och en av mina favoriter Lise Tremblay. Välkomna till Europa på många sätt, ska ni vara.

■ ■ ■

Och så dog Annie Dillard i veckan. Hon var/är en av de amerikanska stilister jag håller närmast hjärtat. Hon blev 81 och det är väl tillräckligt mycket liv kan man tänka. Det är ändå något mycket sorgligt med vår tid, att man beklagar att folk man älskar och som har gjort gott inte har fått ynnesten att dö några år tidigare. För att få slippa känna att allting verkar ha varit förgäves.

■ ■ ■

Jag pratade med Annie Dillard på telefon en gång, när jag hade översatt några passager hon skrivit om skrivande. Jag satt på redaktionen i Stockholm – hon i en stuga på 20 kvadrat på en isolerad bergstopp någonstans i USA, jag vet inte riktigt var. Hon sa bland annat: ”Jag skriver för smarta, gamla människor och inte för korkade unga människor”. Hon var verkligen en förtjusande och med rätta stillsamt argsint bitch.

■ ■ ■

Dillard är mest känd för sin självbiografiska naturessä ”Pilgrim at Tinker Creek” från 1974. Den finns på svenska, och heter då ”Livet vid ån”. När hon skriver om det hon ser är hon som en humla. Hon märks, men hon är diskret och jävlas inte om man inte jävlas med henne. Jag rekommenderar essäsamlingen ”The Abundance”, vari förekommer den essä som heter ”Vesslan” och som Laurie Anderson har gjort en låt kring (”Speechless”, på skivan ”Bright Red”). Där berättas om en man som sköt en örn. När han plockade upp örnen upptäckte han skelettet av ett vesselhuvud med käkarna låsta kring fågelns strupe. En kamp på liv och död hade timat. Det är så typiskt Dillard: att locka fram en hisnande existentialistisk bild kring ett naturfenomen.

■ ■ ■

Det bästa hon har skrivit är essäboken ”For the time being”. Den är för vacker att redogöra för här, men läs den om ni vill växa en smula. På svenska finns förutom ”Livet vid ån” (i Modernistas nyutgåva tacknämligt omdöpt till ”Pilgrim vid Tinker Creek”) samt tre essäböcker utgivna av Ellerströms förlag. Annie Dillard var en av de där amerikanerna som påminde oss om det bästa hos USA. Just nu känner jag ett starkt behov av att säga upp mig, flytta till en bergstopp och läsa Annie Dillard.

■ ■ ■

Vi förflyttar oss raskt till Japan. Yukito Ayatsos deckare ”Huset på de dödas ö” är en fest för pusseldeckarfanatikerna. Jag har läst den på engelska – och även några av hans grafiska romaner – men det är kul att han nu översätts till svenska (av Lars Vargö på Natur & Kulturs reanimerade Legenda-imprint). I denna roman möter vi en grupp unga japanska studenter som har en deckarklubb. De heter Ellery, Agatha, Poe, Carr, Leroux, Orczy och så vidare. En hyllning till de stora västerländska deckarförfattarna med andra ord. Det är en deckare, så jag säger inte mer. Men det är bra. Lurigt. Jag hoppas Legenda fortsätter med de andra Huset-deckarna i Ayatsos serie.

■ ■ ■

När vi hörs nästa gång är det mitt i Bokmässan. Där är ett liv och ett kiv, men jag kommer förstås att vara lika blaserad som alltid.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.