Bookerbelönad rapport från ett framtida fascistiskt Irland känns inte avlägsen

Den 6 november läser jag ut irländska Paul Lynchs roman ”Profetens sång”. På morgonen har Donald Trumps triumf i det amerikanska presidentvalet kablats ut och träden utanför mitt fönster är lika regntyngda och svartdystra som de är för fyrabarnsmamman Eilish i Lynchs Bookerprisbelönade roman.

Bookerpriset är stort; kanske det viktigaste priset i den anglosaxiska litteraturvärlden. Nyligen tilldelades årets upplaga av priset Samantha Harvey, för ”Orbital” – en science fictionroman. Förra året gick det alltså till Paul Lynch för denna kontrafaktiska dystopi. Man kan alltså konstatera att den brittiska juryn tycks ha insett att vår tids skönlitteratur – om den har ambitionen att säga något väsentligt om just vår tid – snarare tillhör den spekulativa litteraturens underkategori, och genrelitteraturens, än de mer mainstream-orienterade narrativen.

”Profetens sång” är alltså en nattsvart dystopi där Irland lider under en fascistisk regim av den typ – ja, vad finns det annars för typ av fascism? – där män under alla tider på dygnet kan banka på ytterdörren och inledningsvis artigt fråga efter någon familjemedlem. Låt oss säga såhär: i ett samhälleligt tillstånd som det Paul Lynch skildrar, så hade jag personligen antagligen fått en nattlig påhälsning av beväpnade män om jag hade skrivit att ”Profetens sång” är en viktig roman.

”Profetens sång” är en viktig roman, tematiskt sett. Den är en av många kommande romaner – utgår jag ifrån – som lämnar den mysborgerliga relationsskit till romaner vi har stått ut med de senaste decennierna, för att i stället börja ploga upp frågor om vad som egentligen utmärker människor när livet står på spel. För livet kommer att stå på spel, på det ena eller det andra sättet.

Hos Paul Lynch befinner sig Irland i ett inbördeskrig. Vi får inte reda på varför eller hur, utan inleder i ”Life during wartime” hemma hos Eilish Stack och hennes fyra barn i Dublin. Romanen är indelad i kapitel, men inte i stycken. Det är som att Paul Lynch har velat förmedla en omedelbarhet i sin prosa, en andfåddhet som håller samma tempo genom en sondering av barnens ytterkläder och ett förödande artillerianfall. Översättaren Helena Fagertun har problem med att förmedla det sjungande och akuta tilltalet.

”Profetens sång” är en effektiv skildring av den sortens moderna inbördeskrig som inte alls känns särskilt avlägset i dessa tider. Det aparta är att det sker i vänliga Irland, där man i romanen får skruva in transistorradion på BBC för att få senaste nytt, eftersom de lokala stationerna har övertagits av regimen. Eller: poängen är kanske att detta utspelar sig just i Irland, för i så fall skulle det ju kunna vara var som helst.

Paul Lynch vill skildra ett tillstånd, snarare än berätta om hur Eilish försöker fly över gränsen mot norr med sin pappa och sina barn. Därför skriver han i långa sjok som blandar märkligt bildspråk och skeva perspektiv med konkreta iakttagelser av repressionens markörer. Det blir hysteriskt ibland: ”Hon sparkar på hjulen och tittar på klockan och promenerar sedan hemåt, skuggorna har börjat definiera eftermiddagens gränser”. Eller: ”Gryningen har kommit och ändå har dagen flytt, det inser hon nu, att ljuset som gör mörkret overkligt är falskt och att det är natten som förblir sann och orubblig, hon inser att hon öppnade sin famn för sina barn, väl medveten om att hennes tröst var falsk, att detta hus inte är en plats att söka skydd på.”

Den svenska översättaren har ryckts med och inspirerats till de märkvärdigaste krumelurer.

Så jag upprepar: det är en viktig bok, tematiskt sett. Men där Lynchs landsman Samuel Beckett – till exempel – hittade de rätta orden för att beskriva ett outhärdligt existentiellt tillstånd, tar Paul Lynch till en kaotisk mängd ord. Jag förstår poängen, men stöts bort en smula av intensiteten.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur