Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Under tre decenniers arbete med digitalisering har jag sett pendeln slå: från misstänksamhet och oro, till eufori, blind tilltro och nu på sistone mer av övervakning, moralpanik och drömmar om livet utan en smart telefon.
Jonas Gren fångar i sin artikel (DN 16/10) det lockande i att stänga av. Att få vara ifred en stund, slippa notiser och flöden. Jag förstår det. Men vägen framåt är inte en folkrörelse för att logga ut. Vi måste istället ta ansvar för hur vi är uppkopplade – och försvara rätten att vara det.
Att kunna välja bort det digitala är en lyx, väl unnat de som kan och vill. Men för många är tillgången till nätet en livlina – till utbildning, arbete och samhällsservice, men också till nya kontakter och sammanhang, och vägar bort från ensamhet, våld i nära relationer, mobbning eller utanförskap.
En tredjedel av världens befolkning saknar fortfarande tillgång till internet. Rätten till information är inskriven i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionens artiklar 13 och 17. När barns skärmtid ska begränsas handlar det oftast om vuxnas oförmåga att hantera sin egen. Och i stället för att bygga digital mognad hos oss själva väljer vi den enkla vägen som ska inskränka och begränsa barns rätt att söka och ta emot information.
Det stora problemet är maktkoncentrationen – i dag ägs fyra av de fem största plattformarna som svenskar använder av Mark Zuckerberg. De flesta är framvuxna i USA där informationsmakt, politisk makt och ekonomiska intressen flätats samman, och där användarna helt saknar insyn i hur algoritmerna styr flödet eller hur vår data används. Den trenden måste brytas.
Gren har rätt i att teknikutvecklingen inte är ödesbestämd. Vi kan välja andra vägar – öppna och användarstyrda plattformar där transparens, delning och respekt för integritet är grundläggande värden. Tänk Wikipedia, öppna källkodsprojekt och initiativ där du själv äger din data. I samma anda växer Fediverse fram, ett nätverk av öppna, sammankopplade plattformar byggda för oberoende. Det visar att webben kan organiseras som ett ekosystem, inte ett imperium.
Sociala medier beskrivs ofta slarvigt som internet. Men internet är bara infrastrukturen, webben dess öppna yta, och sociala medier den kommersiella zonen där vår tid och våra känslor blivit valuta, med en design som belönar ilska, beroende och ständig närvaro.
Den här mer förvridna delen av webben får inte definiera internet eller webben som helhet. Sir Tim-Berners Lee, webbens grundare, ville att det skulle vara öppet, neutralt och decentraliserat utifrån en demokratisk idé om att kunskap ska delas och inte exploateras för mänsklighetens bästa.
Vi kastar inte ut barn i trafiken utan lär dem steg för steg hur man cyklar säkert, ser sig om och bär hjälm
Lösningen är inte porrfilter, övervakning, förbud mot sociala medier för unga eller asketiska digital-detox-ideal. Det är klassiska bildningsfrågor som krävs och kan liknas vid digitalt trafikvett. Vi kastar inte ut barn i trafiken utan lär dem steg för steg hur man cyklar säkert, ser sig om och bär hjälm. På samma sätt behöver vi vägledning i det digitala vägnätet – av skola, bibliotek, civilsamhälle, föräldrar och vänner – för att lära oss känna igen vilseledande innehåll, förstå algoritmers logik och kunna samtala fritt.
Vi kan rädda digitaliseringens magi. Den sammankopplade världen är en av mänsklighetens största uppfinningar som kan göra det möjligt att återupptäcka något vi alltmer verkar sakna i det hackade offentliga samtalet – förmågan att samexistera.
Den goda webben byggdes för människor – den förvridna tjänar på människor. Vi måste ta tillbaka webben, inte för att stänga av, utan för att logga in på våra egna villkor.
Läs mer:
Hanna Fahl: Har Jonas Gren någonsin haft riktigt kul på internet?
Jonas Gren: Sju skäl till varför vi behöver tala mer om nedkoppling
Martin Gelin: Nu flyr allt fler unga från internet till verkligheten
