Hon går runt med neonblå sneakers med orange sula och kollar hur hennes bilder hängs på museets väggar. Bestämd men inte bister, utan med den lätta självsäkerheten man får när man vet att man är väldigt bra på något – och hela världen är överens om det.
Jag frågar henne vad den unga konstnären Britta skulle ha sagt om någon hade berättat att hon en gång skulle ha en stor retrospektiv utställning på Moderna museet i Stockholm.
– Nej, nu skämtar ni med mig, skulle hon ha sagt! Det fanns inte på kartan. Men nu är jag här och för mig känns det som att jag måste nypa mig i armen. Jag kanske drömmer, säger Britta Marakatt-Labba.
I våras utsåg den internationella konstsajten Artnews ”Historjá” till ett av världens 50 främsta konstverk under 2000-talet. Den broderade berättelsen över samernas historia startar i den samiska skapelsemyten med jaktens, fruktbarhetens och dörrarnas gudinnor och gör sedan nedslag i historien och skildrar vandringen med renarna från Sverige i öster till Atlantkusten runt Tromsö och tillbaka igen. Lika cirkulär som konstverket i sig.
Det tog fem år för Britta Marakatt-Labba att bli klar. Det 24 meter långa panoramabroderiet beställdes av norska staten för att hänga på universitetet i Tromsø, men det var när verket några år senare visades vid konstbiennalen Dokumenta i tyska Kassel 2017 som genombrottet kom. I ett slag var Britta Marakatt-Labba ett internationellt toppnamn i konstvärlden.
Svenskarna behövde att Europa visade att det här ska ni titta på
Utan det genombrottet hade Moderna museet sannolikt inte haft någon retrospektiv utställning av den samiska broderimästarens verk. I katalogen till utställningen ”Där varje stygn andas” skäms överintendent Gitte Ørskou över den dåliga representationen av Marakatt-Labba på museet. Hon hade varit verksam konstnär i över 40 år när Moderna köpte in de första broderierna av henne.
– Svenskarna behövde att Europa visade att det här ska ni titta på, säger Britta Marakatt-Labba.
Hon lutar sig fram med näsan bara någon decimeter över en sekvens i ”Historjá”, den mest dramatiska delen av fresken, upproret i nordnorska Kautokeino 1852 efter vilket två samer halshöggs. Kyrkan är stucken i brand. I verkligheten var det handelsmannens bod, inte kyrkan, som brann. Men Britta Marakatt-Labba valde att i sitt broderi knäcka spiran och sätta eld på den.
– Kyrkan har ju faktiskt varit delaktig i väldigt mycket. Man har sett ner på vår kultur, man har förbjudit jojken och man har förbjudit ett visst sätt att klä sig. Man skulle inte vara prålig och använda för mycket silver. Kyrkan kan be om ursäkt hur mycket den vill, men såren finns kvar bland oss människor.
Hon har petat ner glasögonen på nästippen så att hon kan se över dem. Hon är 73 år men berättar lite nöjd att hon inte behöver glasögon när hon broderar. När jag frågar om hon använder förstoringsglas för att få till de minutiösa detaljerna med nål och tråd säger hon nej. Många som ägnar sig åt duodji, samiskt hantverk, använder det för de intrikata mönstren på till exempel en knivslida i horn. Men inte hon.
– Ögat är lat, precis som alla muskler. Man måste ständigt låta det jobba för att det ska fortsätta hålla sig starkt.
Konstnären har kommit ner till Stockholm från hembyn Övre Soppero för att titta på hängningen och vara med vid öppningen av utställningen. Museet visar 60 verk av henne i tre stora salar. Varianter av den har tidigare visats i Oslo och i våras i Kiruna.
Stygn för stygn broderar Britta Marakatt Labba fram mäktiga fjällscenerier, samiskt vardagsliv, historia, mytologi. De äldsta verken på utställningen är från slutet av 1970-talet. Det är inte bara broderier, hon har i allt högre grad också börjat göra skulpturer. Med en så stor del av hennes produktion samlad på ett ställe framstår det som ett närmast ofattbart arbete, tusen och åter tusen stygn. Det är en konst som bäst utövas under vintermånadernas långa mörker hemma i huset.
– Jag har det så lugnt och stilla där. Särskilt på vintern. Men i februari, mars kommer ljuset och då är jag som våra renar, då vill jag bara norrut, ut och åka skidor. Min sämsta arbetstid är sommaren. Förr kunde jag aldrig göra någon bild på sommaren, men nu har jag fått så mycket att göra att jag måste jobba då också.
Det är inte broderierna som är jobbiga, resorna är värst. Den här hösten är fulltecknad, Anchorage i Alaska sedan High Line i New York som hon har gjort en skulptur till, därefter väntar Island. Och i januari flyttas utställningen från Moderna till Tyskland.
– Folk frågar: När har du semester? Semester har jag när jag får sätta mig bakom mitt bord och brodera. För då går jag in i den kreativa processen. Jag tycker faktiskt det är ett väldigt fint sätt att ha semester. Det är en form av meditation.
De muntliga berättarna har ju alltid funnits – så jag tänkte att jag ska börja berätta med bilder
I den innersta salen har draperier mörkblå som polarnatten formats till en cirkel. Inne i den strålar det 24 meter långa broderiet ”Historjá” i en upplyst monter. Man kan stå länge och se hur de exakta små stygnen skapar figurer – människor, gudar, renar, björnar och kråkor. Tittar man lite till börjar figurerna röra sig och skapa berättelser. Britta Marakatt-Labba är en bildberättare i en kultur med en stark muntlig tradition.
– När jag var ung frågade jag mig varför vi inte hade några bildberättare. De muntliga berättarna har ju alltid funnits. Så jag tänkte att jag ska börja berätta med bilder. Jag började dokumentera allt som jag hade upplevt som barn. Sedan kom den mytologiska biten in. Den fick jag med modersmjölken. Det var väldigt viktigt att jag fick ut de berättelserna.
En bild som fått fäste hos människorna i Sápmi är från Britta Marakatt-Labbas verk ”Kråkorna”. Kråkorna var väldigt ofta med i historierna hennes mamma berättade. De var som överheten som kom flygande och slog sig ner och roffade åt sig allt ätbart utan att lämna minsta smula kvar.
När hon i början av 80-talet deltog i en en demonstration för att hindra att Altaälven i Norge från att byggas ut dök plötsligt en mängd poliser upp för att skingra demonstranterna. Hon såg framför sig hur de kom flygande som kråkor. Det blev en av Marakatt-Labbas klassiska bilder.
Hon har börjat grunna på om hon skulle orka göra en ny panoramisk väv i samma jätteformat som ”Historjá”.
– Ja, jag leker med tanken. Men jag skulle inte göra väven i två stycken – ett på sexton meter och ett på åtta som ”Historjá” – utan dela upp den i mindre delar. De skulle vara lättare att handskas med. Råkar jag trilla av pinn så finns de som är klara kvar.
I slutet av maj dog hennes vän, den samiske filmaren och fotografen Dan Jåma, plötsligt. Britta Marakatt-Labba berättar att hon hade ett långt samtal med honom bara några dagar tidigare.
– Efter det började jag tänka att livet är jätteskört. Man vet aldrig när det kan ta slut.
Hon tänker sig att en ny panoramabild skulle börja med en skog. Men inte av träd utan av vindsnurror som blåser fram en vind. Engagemanget för naturen och för samernas möjligheter att leva på rennäringen har funnits där ända sedan 80-talet. Hon har bland annat varit med i kampen mot avverkningen av fjällnära skogar och mot en grafitgruva i Nunasvaara (som fick grönt ljus av regeringen på onsdagen) inte långt från Marakatt-Labbas hemby.
– Det här med gruvindustrin har exploderat. LKAB har ju funnits länge, där har man kunnat samsas. Men nu kommer alla de här utländska bolagen och börjar gräva i våra marker.
Hennes samhällsengagemang har med andra ord varit intensivt ”långt före Greta”, som hon säger, och har fortsatt med oförminskad styrka även på senare år.
– Vi samer har ju aldrig ägt markerna. Markerna har vi till låns. Och alla borde tänka på att vi måste lämna dem efter oss. För att också kommande generationer ska kunna få bäring här i livet med bra natur, ostörd natur, att skogarna finns där, att man inte kalhugger överallt.
Men hon säger att hon inte känner ilska mot majoritetssamhället.
– Jag kan inte gå omkring och vara förbannad och sur, det skulle gröpa ur mig och då skulle jag dö själv. Men jag gör de här bilderna för att fler ska få upp ögonen för att detta är värt att kämpa för. Så länge vi inte själva berättar har man ju förutfattade meningar om oss.
Läs mer om konst
