Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det ser ut som en tanke. Samtidigt som SVT sänder en ny dokumentär om den fatala Andréexpeditionen spelar Kungliga Filharmonikerna ur operan ”Expeditionen” i Konserthuset. I själva verket ligger lång planering bakom denna kväll med musik av Klas Torstensson: det är dags för Filharmonikernas årliga Tonsättarfestival. För första gången på ett decennium med en svensk kompositör i fokus.
Svensk och svensk – Klas Torstensson (född 1951) är sedan mer än femtio år bosatt i Nederländerna. Hit kom han för att utforska dåtidens moderna elektronmusik och etablerade sig snart med statlig nederländsk konstnärslön. Men med ett stegrande fokus åt norr, närmare bestämt mot Vitön.
I trettio år har tonsättaren Torstensson, precis som författaren Bea Uusma, snöat in på ingenjör Andrées olycksaliga Nordpolsprojekt. Operan ”Expeditionen” från 1999 förlöste en melodisk kraft i hans dittills konstruktivistiska tonspråk och genererade ett flertal ”nordliga” verk. Parallellt med arktisk inspiration har Torstensson komponerat en rad urbant betitlade stycken.
Och med nyare verk med bäring på såväl Stockholm som Göteborg öppnade den 38:e upplagan av Tonsättarfestivalen. Fast oavsett storstadsdjungel eller isvidder är Klas Torstensson densamme: målerisk med brötiga ljudmassor och pastosa klangfärger. Innovativ i slagverk, traditionell i stråk. Tunga grottekvarnar som får ge vika för panoreringar av unison melodik.
Det är en mäktig musik, närmast mastig, som utvecklas mer additivt än narrativt. Som bäst skapar Klas Torstensson härjade, organiska klangfält likt en ljudande Anselm Kiefer. För kvällen hade han valt att kontrastera sig mot mästaren Bach och den esoteriske Anton Webern. Lyxigt att höra såväl dennes subtila orkesterminiatyrer opus 10 som den läckra versionen av ”Musikalisches Opfer”. Med inte den föga övertygande dragspelsvarianten – ”Ricercar” på ackordeon.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Camilla Lundberg.
