Brotten mot de ukrainska barnen kan bli Putins fall

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Man vet att det är dåliga tider när barnen blir lite för viktiga. När de inte bara råkar finnas för att någon längtade efter dem, utan blir en angelägenhet för nationen och dess framtid. När det plötsligt behövs fler barn, av rätt sort.

När Kreml började hamra ut budskapet att man måste ”rädda föräldralösa barn” från Ukraina levde redan mer än 30 000 ryska barn på institution. De behövde uppenbarligen inte räddas. Siffran är en av många i reportageboken ”Stulna barndomar”, där journalisterna Nina Nazarova och Svjatoslav Chomenko skildrar de olagliga deportationerna av ukrainska barn till ryskt territorium.

Genom fyra typiska fall får läsaren insikt i en mardröm som alltmer framstår som en central del i Rysslands krigföring, och som ändå får rätt lite uppmärksamhet.

Vi möter en föräldralös tonåring som förs från Donetsk till Ryssland. Det var här som deportationerna började redan ett par dagar före den fullskaliga invasionen, och den kunskapen gör något med historieskrivningen kring den 24 februari 2022. Krigsbrotten var redan i gång.

En flicka råkar hamna på fel sida om frontlinjen och får börja i rysk skola. När bomberna börjar falla är sex barn från ett familjehem på rekreationsvistelse vid havet i Mariupol medan de vuxna är kvar i den lilla staden Vuhledar tio mil därifrån. En plats som inte längre finns. I det fjärde fallet går en familj under ständig beskjutning med på att skicka sin son till ett sanatorium i ryska Krasnodar, bara för att snart inse att han inte kommer tillbaka. Att den vansinniga tanken att skicka sitt barn in i fiendeland ens varit möjlig säger något om vad krig är. Och varför skulle de vilja… stjäla våra barn?

Ytterst handlar brotten mot barnen naturligtvis om att i konkret handling förneka att Ukraina alls existerar

Det här är inte en bok för den som på djupet vill förstå den förvridna logik som ligger bakom Rysslands kidnappningar av ukrainska barn, även om den kan anas. När den ryska barnrättskommissionären Maria Lvova-Belova – numera internationellt efterlyst – talar med mild röst om att man har räddat ”föräldralösa barn från de befriade områdena” blir det tydligt att ett överordnat mål är att gränsen mellan sanning och lögn ska upphöra.

Ytterst handlar brotten mot barnen naturligtvis om att i konkret handling förneka att Ukraina alls existerar. Men också om att fylla på med ny kanonmat i ett Ryssland där demografin kantrar.

Det här är en analys som sker mellan raderna, eftersom ”Stulna barndomar” är ett reportage där det mesta sker i närbild. Någon går på en buss, någons mormor försöker bestyrka ett dokument, någon står i en skola och förväntas skriva en trevlig hälsning till en rysk soldat – allt sammanvävt med torra fakta, siffror och uppgifter om politiska beslut från Moskva. Detalj på detalj och ingen överblick.

Rent stilistiskt är det lite jämntjockt, och den mättade effekten förstärks av mängden inskjutna, uppskurna citat. Ibland önskar jag att författarna hade låtit människor tala mer i hela meningar. Samtidigt speglar formen möjligen krigets väsen – kaotiskt, tröstlöst och utan tydlig riktning.

Här finns också stunder där brutal dramatik slutar mer eller mindre lyckligt

I förkrossande formuleringar skildras hur ryska soldater, understödda av budskapen från Kreml, tar med sig barn ur sönderbombade städer ungefär som man skulle bära ut en ”tvättmaskin ur en övergiven lägenhet”. Ett krigsbyte.

Här finns också stunder där brutal dramatik slutar mer eller mindre lyckligt. Som när personalen på ett barnhem utanför Cherson börjar gömma de små hemma hos sina egna familjer. När ryssarna dyker upp med automatvapen i händerna är deras första ord: Var är barnen?

Läs fler texter av Kristina Lindquist och andra av DN:s bokrecensioner