Bruno K. Öijer kliver fram genom högt gräs, i mörk dubbelknäppt kostym. Den japanska spetsen Vargtass skäller vid hans sida.
Soldattorpet ligger högt och hemligt, omgärdat av rosenbuskar.
Han är på ett för jävla dåligt humör, förklarar han när han öppnar grinden.
Klockan är halv tre och han har inte fått något kaffe på hela dagen. Strömmen gick när han malde bönorna i morse, och den har inte kommit tillbaka än. Han väntar på ett viktigt samtal från sin fru. Därtill har han feber och irriterade ögon som faktiskt kräver Ray Bans inomhus.
– Det är inte solglasögon utan progressiva glas i de här, förklarar han när vi kommit in i köket.
Poeten sätter telefonen på högtalarfunktion. En AI-röst i elbolagets kundtjänst lovar att strömmen ska komma tillbaka vid 15.
– Jag hoppas vid Gud att det stämmer. Annars kommer vi åka till EON och sätta eld på deras jävla hus.
Han blir allt snörvligare under eftermiddagen. Men Bruno K. Öijers humör beter sig som ett lågtryck som spricker upp.
Den nya diktsamlingen ”Växla ringar med mörkret” är full av självbiografiska dikter, ”fjäderlätta” som han säger själv, och kommer efter ett tio år långt uppehåll.
Men Bruno K. Öijer, Sveriges kanske folkligaste outsider, kan försvinna i ett decennium och ändå få nya fans under tiden. Flashback-trådarna som finns om Öijer vittnar om hans särställning: de helgar hans hemliga image och innehåller nästan inget skvaller. I stället är de fulla av killar som – på liv och död – bråkar om vad hans dikter egentligen handlar om.
Bruno K. Öijer slog igenom med ”Fotografier av undergångens leende” när han var 22. I femtio år har han varit ute på en turné utan slut och blivit en av Sveriges mest lästa poeter. Men han har aldrig fått sommarprata i P1 – vilket han själv tycker är ”fullständigt makalöst”.
– Jag borde ha fått frågan redan 1976. Skulle de fråga mig nu skulle jag ställa till med skandal!
Han bränner av ett varggrin under hatten.
Bruno K. Öijer har en bullrig humor med östgötsk klang.
– Nej, jag skulle bara säga nej såklart.
Nej sade han också när den moderata talmannen Andreas Norlén ville ha med en Öijer-dikt i sin samlingsvolym ”Talmannens guide till svensk poesi” som kom i våras.
– Bland annat på grund av att Moderaterna stödjer sig på SD, som jag kräks på. Jag vill inte vara helt Garbo-lik, men sådant ställer jag inte upp på.
Bruno K. Öijer föddes 1951 och växte upp i en lägenhet på Badhusgatan i Linköping med en ensamstående mamma och två bröder.
– Det var bara arbetarklass på vår gård men jag såg de andra familjerna som rika människor, i jämförelse med hur vi hade det.
Han var två år när fadern tog livet av sig. I 60-talets rivningsvåg försvann huset de bodde i. I dikten ”Kylan” skriver han om att ”grävskoporna tog min barndom”:
”slog sönder äppelträden
och vindskontoren
slog sönder äventyret
och dom gamla vackra husen
från det ögonblicket
började dagsljuset försvinna
ur mitt liv
och jag vände mej åt ett annat håll
jag förde långa samtal med natten”.
När han berättar om sin barndom kommer, lite som i dikterna, små anekdoter om ett solblekt 50-tal. En pojke som letar efter mynt i golvspringorna i stadens telefonkiosker tills han fått ihop till en matinébiljett, som klättrar upp i de högsta äppelträden och går till biblioteket nästan varenda kväll.
Någon vecka varje sommar var Bruno K. Öijer på sin morfars soldattorp. Där lärde han sig att skjuta luftgevär, och förstod att skogen var hans element.
– Att gå i skogen har alltid varit frihet för mig. Bara ligga ner i mossan och lyssna på vinden. En av uppsatserna jag skrev i sjätte klass handlar om hur skogssuset låter. Och hur man kan förklara det på olika sätt.
En annan uppsats handlade om en spindel.
När magistern bad barnen att skriva om vad de gjort på lovet hade Bruno K. Öijer inga spektakulära resor att berätta om. I stället skrev han om hur han räddat livet på en spindel som tappat benen – genom att laga dem med tejp. Magistern läste hänförd upp texten för hela klassen.
Det är i alla fall så Bruno K. Öijer beskriver det i dikten ”Fantasin”. Den handlar om när han lärde sig hur långt man kan komma genom att hitta på.
– Den dikten är som nyckeln till hela mitt författarskap. Den handlar om hur man skapar sin egen verklighet. Det är jävligt viktigt att göra det.
Bruno Keats Öijer
Ålder: 72.
Familj: Gift med Maya Eizin Öijer sedan 2005.
Bor: I Stockholm och ett soldattorp i skogen.
Aktuell: Med nya diktsamlingen ”Växla ringar med mörkret”. Samtidigt kommer en ny inbunden samlingsversion av hans tidigare verk: ”Samlade dikter 1973–2014”. En Sverigeturné börjar den 9 oktober i Linköping och avslutas den 3 december på Cirkus i Stockholm.
Lyssnar på: Michael Moores podd ”Rumble with Michael Moore” och gamla bluesartister.
Två diktsamlingar han gillar: Gunnar Hardings ”Minnen från glömskans städer” och Jenny Tunedals ”Dröm, baby, dröm”.
För 35 år sedan skaffade han sitt eget soldattorp. Rött med vita knutar, ljusa skurgolv och blåblommigt porslin. Bredvid järnspisen i köket står hans barndoms radio.
Här jobbar den 73-årige Öijer hårt med trädgården när han inte skriver: släpar jord, gödslar, klipper rosor och rensar ogräs. I garaget blänker en vit Mercedes från 1965.
Halv fyra kommer strömmen – och kaffet – tillbaka. Hans fru sedan 20 år, konstnären Maya Eizin Öijer, ringer äntligen från Stockholm. Det dåliga humöret ångar bort, och han traskar runt bland sina 40 rosenbuskar.
Men tanken på att porträtteras framför de prunkande buskarna får honom att grimasera.
Någon måtta får det vara.
– Det blir för glatt, alltså. Jag är ingen jävla naturpoet.
Han vill hellre bli fotograferad under ett träd, där han placerat en av sina gamla skrivmaskiner som en installation. Det växer symbolisk mossa över tangenterna. Där sätter han sig och blixtrar med silverringarna framför ögonen.
Går in i karaktär.
Bruno K. Öijer har byggt upp fler små scenografier. Mc-bootsen klonkar mot plankgolven och hatten slår i dörrkarmen när han leder DN:s fotograf Alexander Mahmoud in i kammaren. Där, under en bild på en hövding i ursprungsfolket Lakota, vill han sitta.
Bruno K. Öijer växte upp med westernfilmer på matiné, Davy Crockett-mössor och äventyrsromaner. När han fick en bok om nordamerikanska ursprungsbefolkningar av sin farbror läste han den om och om igen.
– Jag identifierar mig med dem som slogs mot övermakten, mot de vita européerna som kom och satte i gång folkmordet. De som intill sista blodsdroppen gjorde motstånd.
Övermakten i Bruno K. Öijers liv bestod av inspektörer från barnavårdsnämnden som kom på hembesök.
Som han minns det ifrågasatte de om hans mor klarade av att ta hand om sina barn själv.
– Då tänkte jag att ”så gör man inte mot en människa”.
Han utvecklade också ett slags ”hat mot manssamhället”.
– När jag såg vad min mamma utsattes för blev det självklart för mig att hata de där jävla gubbarna. Jag förstår fortfarande inte hur kvinnor står ut med vissa män.
Bruno K. Öijer gick i lågstadiet när han förstod hur hans far hade dött.
– Då såg jag det som att det var väldigt tufft. Att det var en tuff handling att ta sitt liv. Jag såg honom som, ja inte som en hjälte, men jag tyckte att ”fan det var ju modigt”.
Det finns en person som minns precis hur det började, när Bruno K. Öijer hittade romantiken med stort R.
– Kanske tycker Bruno att jag bryter mot mystiken nu när jag sitter här och berättar en massa, säger litteraturprofessorn Anders Cullhed när vi ses i hans lägenhet i Stockholm.
Han bläddrar i en bok som Bruno K. Öijers vänner gjorde till poetens 60-årsdag: full av kärleksbetygelser från många av Sveriges främsta konstnärer och författare.
De två har varit vänner ända sedan Anders Cullhed fick syn på Bruno K. Öijer i kulstötningsgropen på en idrottsdag 1967. Alla de andra eleverna hade redan gått vidare till nästa friidrottsgren. Det var första terminen i gymnasiet och Cullhed förstod snabbt att den taniga killen som envisades med den tunga kulan var kompismaterial: höga betyg och aktiv i skolans utrikespolitiska förening. Skrev artiklar om Vietnamkriget och apartheidsystemet i Rhodesia.
Ett sommarlov hoppade de på en båt på Kinda kanal. Skepparen spelade Cornelis på sin grammofon. Där på båtdäck, minns Cullhed, började en vänskap som tog dem ut på ”bildningsresor” till Rom, Köpenhamn och Paris.
1960-talets sista timmar satt de två tonåringarna på ett hotellrum vid Istedgade i Köpenhamn och lyssnade på Harry Belafonte.
– Vi sa till varandra att ”70-talet ska bli vårt decennium”.
Utanför fönstret krockade två bilar. De betraktade förödelsen under tystnad.
– Det låter verkligen som en myt. Men efter det började Bruno skriva poesi. Sen kom ett flöde av dikter.
Sommaren 1970 bodde de i ett litet rum i Paris, där de läste Baudelaire och Sartre och drack billigt vin på Ile de la Cité, innan de avmagrade åkte hem till Linköping igen.
– Det var som en sorts invigningsrit. Det var riktigt romantiska brösttoner som var vår melodi då.
Det pågick ständiga sitta på golvet-fester i Bruno K. Öijers lilla etta vid Sankt Eriksplan under 70-talet.
– Då hamnade Bruno ofta i konflikt med vänstermänniskor som tyckte att han var en borgerlig typ med sina romantiska ideal.
Bruno K. Öijers utåtriktade politiska engagemang, som hade väckts av Vietnamkriget, tog då en paus. Och återkom inte förrän 40 år senare, när Stockholms kommunpolitiker bestämt sig för att såga ner den stora tv-eken på Östermalm.
Bruno K. Öijer får något mörkt i blicken när han talar om 70-talets kulturklimat.
– Den jävla kulturvänstern på 70-talet, I fucking hate them, alltså. De förstörde en hel generation filmskapare och författare och konstnärer. Man fick inte skriva ordet ”dröm”, man fick inte skriva att ”jag drömmer”. Man skulle enbart skriva om LKAB.
Tillsammans med författarkompisar och musiker bildade han gruppen Vesuvius.
– Vi var pre punk, före Ebba Grön. Vi stod och skrek våra dikter på scen och kastade smällare.
Bruno K. Öijer läste Bakunin och Kropotkin.
– Stalinisterna avskydde anarkismen. Men det är den politiska åskådning jag sympatiserar med än i dag.
När Vesuvius var ute på turné skar det sig med de olika ”musikforum” som vid den tiden fanns i många svenska städer. Enligt Bruno K. Öijer var de stränga både politiskt och livsstilsmässigt: de gillade inte haschrökande anarkister.
– Vi fick inte röka och dricka vin i logen, så det slutade ofta med världens bråk.
Öijer var i många år tillsammans med Mathilde Taube, vars morfar var Evert Taube och vars mor var Ellinor Taube.
– När jag var på restaurang med Ellinor kom några av de kommunistiska poeterna fram och sade att det var för djävligt att jag satt tillsammans med denna representant för borgerligheten. Det var ett sjukt, sjukt, sjukt klimat. Det var som ett fängelse alltså.
Det blev ofta bråk mellan olika poetiska fraktioner.
– På baksidan av en ny diktsamling kunde det stå om författaren: ”Edsvuren kommunist.” Som ett försäljningsargument! Poeterna som var anfäktade av stalinism skrev en form av plakatpoesi, en urtrist poesi som är dödfödd. Det är ingen som minns deras namn i dag.
Bruno K. Öijer tillbringade många timmar på dem, men blev aldrig kvar på 70-talets haschmadrasser.
– Men jag måste ha någon gen som gör att jag har klarat mig. För med tanke på de mängder vin och sprit jag drack i min ungdom så är det ett under att jag står upp fortfarande.
I nya diktsamlingen porträtterar Bruno K. Öijer en av sina 70-talsvänner, poeten Peter Lindforss, som dog ensam på en kyrktrapp 2015.
jag hade en vän
som vantrivdes med det mesta
men aldrig fick nog av att lyssna på
Blonde on Blonde och Songs of Love and Hate
han gav ut flera diktsamlingar
men fick inte den uppmärksamhet han var värd
i början satt han på caféer
klädd i snygg kostym
höll cigarretten i ett munstycke
och snurrade på sin käpp med försilvrad klyka
han var både romantiker och ett trasigt barn
– Han hatade kulturlivet lika mycket som jag, det var så vi träffades.
Medan Bruno K. Öijer lyckades inordna sitt fria liv, inte minst i sin röda stuga, så mötte Lindforss ett annat öde. Han fastnade i ett missbruk och blev vräkt från sin lägenhet.
– Han bodde i en trappuppgång vid Filadelfiakyrkan i en sovsäck som han fått av Leonard Cohen. Många försökte hjälpa honom men han ville inte ha någon hjälp.
Men den sista våren han levde skickade han dikter på sms till sina vänner.
De gavs ut i en postum diktsamling förra året, med titeln ”De långa resorna är över”.
– De dikterna är tuffa. De går verkligen in i märgen på en.
Efter 1981 kom inga dikter från Bruno K. Öijer. Det var de postmoderna poeternas storhetstid.
– För dem var litteratur ett språkspel, en lek med ord. Men för Bruno är det raka motsatsen. Litteraturen är förankrad i kroppen, i hjärtat, det är verkligen så. Och därför behöver han inga papper när han läser, säger Anders Cullhed.
Elaka tungor sade att Bruno K. Öijer var slut. ”Giljotin” fick ett blandat mottagande 1981 – Per Svensson uppmanade Öijer att använda radergummit oftare och DN:s kritiker kallade honom pubertal. Men han bidade sin tid och höll fast vid sin stil. Diktsamlingen ”Medan giftet verkar” blev comeback och det stora genombrottet på samma gång, och under 90-talet tog en ny generation emot honom som en rockstjärna, och som den själsfrände till Thåström som han också ser sig som.
– Det har alltid funnit starka konstnärliga band mellan mig och Thåström. Han har en bergfast integritet som jag verkligen älskar.
Bruno K. Öijer började ge tv-intervjuer på Bob Dylan-manér, bakom Ray-Bans och med mystiska tirader om samtidens förfall. När han tog av sig glasögonen stirrade han med kajalmålade ögon, som varken riktade sig mot intervjuaren eller in i kameran. Munnen som ett streck.
Det var en strategi.
– Jag svarade inte på frågor på den tiden utan förde bara fram det jag ville förmedla. Det gjordes så mycket äcklig underhållning och trams, trams, trams på SVT då, så jag ville vara raka motsatsen.
Sommardagen till ära har Bruno K. Öijer en vit hatt. Lika vit som Vargtass, som ideligen hoppar upp i hans knä.
Före Vargtass fanns Snötass, som dog häromåret, och Bruno K. Öijers röst spricker lite när han berättar om sorgeperioden, som inte är över än.
Han pekar ut genom köksfönstret, på en gigantisk honungsros.
– För tjugo år sedan planterade jag den där i det döda plommonträdet. Se så den har vuxit ut! Snart kommer det vara tusentals och åter tusentals blommor.
Bruno K. Öijer följer hellre amerikansk politik än svensk, och som anarkist avstår han från att rösta i riksdagsvalen. Men när Stockholms stad bestämde sig för att såga ner den månghundraåriga tv-eken väcktes en politisk vrede till liv.
En dag 2011 stod han vid Radiohuset, som en enmansockupation i bredbrättad hatt, och läste dikten ”Jag ser ett högt träd”.
– Jag älskar gamla träd och jag älskar vad ett träd är för något: en boning för massor av andra djur och växter. De jävla politikerna kunde väl ha skaffat en rullator till eken.
Det var många som fnissade åt ekens försvarare. Och Bruno K. Öijer säger att han fortfarande inte förlåtit dem som drev med räddningsförsöket. Som författaren Åsa Linderborg, som i en krönika påpekade att det faktiskt bara är ett träd, och att det finns viktigare strider att ta.
– Hur kan man bry sig om ett träd när det är svält i Afrika? Nu är jag tillbaka i 70-talet igen, tänkte jag. Jävla apa, alltså. Förlåt, jag ska inte prata skit om apor. Men det var som en flashback till den tiden.
Nu har striderna lagt sig. Tv-eken ligger på lit de parade på Djurgården, 70-talsvänstern är pensionerad och Bruno K. Öijer är en institution som knappt fått en kritisk recension på 30 år. Ungdomsvänner har försvunnit och nya har tillkommit, som Joakim Thåström och Kerstin Ekman. När Bruno K. Öijer inte är i skogen lever han ett rätt socialt liv.
– Jag har lätt för att få i gång människor, och kan hålla i gång vilka sällskap som helst. Jag gillar det.
Nyligen skrev han ett knippe dikter för barn. Det var hans vän Jockum Nordström som bad honom bidra till en barnbok.
– Det var kul! Jag behövde inte lida så mycket.
Plötsligt kunde poeten, som alltid sagt att barnet är en arketyp i hans diktning, släppa loss.
– Jag behövde inte känna att det här ska stå för hundra år framåt. Så jag kunde koppla av mer, bara liksom känna en sorts glädje i att hitta på. Det gick väldigt, väldigt snabbt.
Kanske blir det fler barndikter, vi får se, säger Bruno K. Öijer. Han har också lekt med tanken på att skriva en roman i Hjalmar Söderberg-anda om de vilda åren på 1970-talet. Det finns massor av dagboksanteckningar också, som han ruvar på.
– Sedan 1981 har jag skrivit dagliga anteckningar. Infall, tankar, drömmar, som jag samlar i olika pärmar.
Skulle det kunna bli ett slags memoarer?
Bruno K. Öijer tar djupa bloss på sin vejp under tystnad. Han, som kanske är den svenska författare som berättat minst om sin vardag, ser ut som om han ändå överväger frågan.
– Jag skulle kunna skriva en väldigt rolig bok om alla jag har mött i mitt liv. Jag skulle verkligen inte behöva fantisera ihop något, för många människor jag träffat är bara så helt otroligt intressanta. Frågan är vad andra skulle få ut av det.
Bruno K. Öijer är förbluffad över den dagboksvåg som råder i svensk litteraturvärld, som startades av Lars Norén och nu upprätthålls av författare som Ulf Lundell, Marianne Lindberg De Geer och Aase Berg.
– Jag är inte ett dugg intresserad av att läsa alla dessa dagböcker om vilka fiskpinnar folk äter och hur ont i tånageln de hade på torsdagsförmiddagen och vad de säger på Rapport. Det verkar ju vara så jävla tråkiga böcker?
Du har haft en jobbig dag och är sjuk, ändå är du på rätt bra humör nu. Är du en godmodig själ?
– Det ordet har jag nog inte hört på fyra decennier. Men ja, det tror jag faktiskt att jag kan hålla med om. Det säger Maya i alla fall, och hon känner mig rätt bra.
Snabbt balanserar han bilden av sig själv som solstråle.
– Jag är en ganska vänlig själ, men jag tror inte gott om de flesta människor. Jag kan bli jävligt förbannad och be folk dra åt helvete till höger och vänster. Jag gillar inte mobbare.
Du verkar ändå se rätt ljust på tillvaron.
– Jo, så är det. Jag vill att det ska finnas skönhet omkring mig. Jag vill må bra.
Han drar upp rullgardinen som skyddat mot den skarpa eftermiddagssolen i köksfönstret.
– Nähä, ska jag byta hatt nu då så går vi till garaget och tar bilder? Min merca är ju vit så då måste jag ha en svart hatt på fotona.