Den pillemariske pedanten Wes Anderson är i sitt estetiska esse i ”The Phoenician scheme”. Redan under förtexterna har filmskaparen tagit fler konstnärliga beslut än en bruksregissör gör under hela sin karriär. Typsnitt, kostym, musik, rörelsemönster, deadpan-agerande, färgskalor och en mikroskopiskt exakt scenografi.
Texas-sonen skapar sina kulörta kuvöser med pastellfärgad symmetri och en hyperdetaljerad produktionsdesign som osar 1950-talsnostalgi ur varje fog. Han är en vuxen karl som leker med extremt påkostade dockhus. Och jag gillar det. För det mesta.
”The Phoenician scheme” utspelar sig i nämnda årtionde, där den bullrige rövarbaronen Zsa-Zsa Korda – en kapitalistmagnat utan land men med ett enormt ego – planerar att tjäna grova pengar på att exploatera ett rike i ”Främre Orienten”. För att få den lukrativa affären i hamn skickar han efter sin dotter, nunne-novisen Liesl, och tillsammans ger de sig ut på en turné för att övertyga ett gäng potentater att de ska finansiera den ”feniciska planen”.
Som ofta hos Anderson handlar det om människans nederlagsdömda försök att kontrollera tillvaron, denna gång inlindat i en lätt skissad skildring av en trasig far-dotter-relation. Möjligen vill Wes Anderson även säga något om vådan av en tillvaro där giriga patriarker låter egennyttan styra världen (kopplingen till Trump finns möjligen bara i mitt huvud. Anderson ger inte sken av att ha ett enda politiskt ben i sin kropp). Men intrigen är egentligen försumbar, den är bara en röd tråd som leder oss genom konstnärens snitsiga kuriosakabinett.
Vilket faktiskt är mer energikrävande än vad det kan låta. Trots den lakoniska stämningen går min perception på högvarv, vilket är nödvändigt om man ska hinna ta del av den ibland smattrande dialogen, samtidigt som prylstormen blåser in genom näthinnan.
Man kan också leka ”hitta kändisen”. Halva Hollywood är nämligen på plats, dolda bakom lösskägg eller nunnedok. Celebriteter som Scarlett Johansson, Willem Dafoe och Tom Hanks har oväntat små roller, i vissa fall på gränsen till cameo-roller.
Inga gapflabb, inga tårar, men visst är det trivsamt, och ibland mer än så…
Men Benicio del Toro och Mia Threapleton (dotter till Kate Winslet) har desto mer duktid och bjuder på ett fint, kärvt samspel i huvudrollerna. Den givna Anderson-kompanjonen Bill Murray syns endast i några sekunder, men då som Gud fader själv – vilket bara det är skäl nog att dra så smått på munnen. Ja, så där som man gör inför filmskaparens alla underfundigheter. Inga gapflabb, inga tårar, men visst är det trivsamt, och ibland mer än så: När alla manicker matchas av en rejäl rövarhistoria blir resultatet storartat, som i ”The Royal Tenenbaums”, ”Life aquatic” och den absoluta favoriten ”The Grand Budapest hotel”.
Så är fallet tyvärr inte här, även om ”The Phoenician scheme” har mer substans än det förra verket, den snygga men tomma ”Asteroid city”.
Wes Anderson har kort sagt gjort ”en typisk Wes Anderson”. Vilket ju känns tryggt och fint men samtidig lite… trist. Att inte bli överraskad – alls. Men det är kanske en orättvis invändning, född av samtidens (eller bara mitt eget) ständiga suktande efter något mer, bättre, större. Anderson bryr sig inte om sådant, han sitter under sin perfekt symmetriska korkek och gör sin egen grej, med stillsam och självklar elegans.
Se mer: Tre Roald Dahl-filmatiseringar av Wes Anderson (kortfilmer på Netflix”): ”Poison”, ”Råttfångaren”, ”Svanen” (2023).
Läs mer:
Mia Threapleton: ”Jag är inte säker på att vanliga nunnor bär kniv eller röker diamantpipa”
Fler film- och tv-recensioner och andra texter av Fredrik Sahlin
