Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Berwaldhallen kämpar på med att försöka sänka tröskeln till klassisk musik. Att bjuda in olika artister för att möta Sveriges Radios Symfoniorkester har blivit lite av deras paradgren. För att locka en ny, antagligen yngre publik anordnas också konserter likt årets Trettondagskonsert.
Det är en riktig festkväll vars program friskt kastar sig mellan olika verk och stilar. Monteverdi, Sibelius, Beethoven och Ravel blandas hejvilt i ett slags greatest hits-samling. Men det finns också några mer spännande val, som Leroy Andersons pizzicato-frossa ”Plink, plank, plunk!” och den samtida tonsättaren Anna Clynes häftiga ”Masquerade” (som blev en publikfavorit).
För att lätta upp stämningen ytterligare har komikern Jonatan Unge anlitats för att lajva en burdus Beethoven. Han skämtar om violasternas klumpiga och dumma händer och klagar på att han inte får någon tjej. Efter att ha pratat om violinisternas ”storstråkslugn” förklarar Unge att det inte är han som skrivit manuset, som förvisso är ganska roligt. Inte minst tack vare Unges perfekta komiska tajming.
Inget musikstycke är över fem minuter långt. Alla ”tråkiga” satser och passager är strukna. I en intervju i P2 sade Unge att dirigenten Cathrine Winnes och orkestern tyckte det var pinsamt att avsluta Beethovens Eroica-symfoni i den 153:e takten. Unge var därför tvungen att komma in och avbryta orkestern som en del av showen, så att de kunde avskrivas allt ansvar för denna hädelse. Det är väl sådana uppoffringar man får göra för att få till ett slags Tiktok-flöde av klassisk musik, där ingen ska riskera att bli uttråkad.
Konceptet funkade dock för att ge mersmak på sina håll. Radiokören påminde om att de är världens bästa kör, synd att deras medverkan inte var större. Den otroligt begåvade trumpetsolisten Ellinor Bengtson var en annan höjdpunkt. Hon spelade både Haydns trumpetkonsert och Piazzollas ”María de Buenos Aires” med en otroligt fin klang. En riktig stjärna.
Sopranerna Julia Sporsén och Mari Eriksmoen glänste i operaklassiker av Puccini och Delibes. Deras röster flätades samman vackert i Monteverdis ”Pur ti miro” till smäktande stråkar. Sporsén stack ut särskilt, med en kraftfull röst och stark känslomässig närvaro.
Som ett slags guilty pleasure-potpurri var konserten underhållande, inte minst tack vare Jonatan Unge. Men musikaliskt är det ändå i den traditionella konsertformen som orkestern kommer bäst till sin rätt.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Anna Bjermqvist.
