Från gatan ger Tudorbyggnaden ett diskret, nästan blygt, intryck. Som att den försöker se mindre privilegierad ut än vad den är.
På andra sidan valvporten breder en förlorad värld av tårpilar, läderinbundna publikationer, återhållen skönhet och självdisciplin ut sig. En välfriserad gräsmatta speglar sig i handblåsta glasrutor. Klackar ekar i pelargångarna av kalksten.
Det är svårt att tro när man ser honom, men Robert Macfarlane har undervisat på Emmanuel College i Cambridge under ett kvarts sekel. Lärosätet inrättades i slutet av 1500-talet för utbildning av anglikanska predikanter. Sedan 1979 är även kvinnliga studenter välkomna.
Salarna och valven är förföriska, men i Robert Macfarlanes ögon är de ändå ingenting jämfört med det som växer i den privata collegeparken en bit därifrån.
Den stora orientaliska platanen kallas den.
Det sägs att den stammar från ett frö som en blivande student tog med från slagfältet vid Thermopyle i Grekland 1802. Det är ett märkligt träd. Poeten Luis Cernuda, som flydde från Spanien när general Franco grep makten och undervisade på Emmanuel College under kriget, skrev en dikt om det.
Vid vattnet står det, som en legend
I sin muromgärdade, tysta trädgård
Detta vackra träd, två sekler gammalt.
Dess kraftfulla grenar sträcker sig ut
Omgivna av så mycket gräs, blad som flätats samman
Till en sänghimmel som döljer ett mörkt Eden
Platanens armar växer på flera ställen nedåt, liksom in under jorden för att dyka upp längre bort. Här och där har en handfull grenar sammansmält till en, i vad som ser ut som en omvänd växtprocess. Det ovanliga fenomenet kallas inosculation, ett ord med latinska rötter som ordagrant betyder inåtvänd kyss.
– Det händer när två eller fler grenar ligger och gnider mot varandra under lång tid. Jag tror att det bara finns två träd i England som betett sig så här, säger Robert Macfarlane och klappar trädet.
Han är författare och har kallats sin generations främsta naturskildrare. Han är också professor i litteratur. När förstaårsstudenterna anländer till Emmanuel College i september varje år börjar han med att hålla en föreläsning under platanen.
– Där studerar vi poesi och jag föreställer mig att de då känner att det är något stort och alldeles särskilt att de blivit antagna hit.
Han har ett kontor, men nyligen gjorde han sig av med sitt skrivbord. Han säger att han gått in i en post-pulpet-fas av sitt läsande och skrivande, numera föredrar han fåtöljen eller heltäckningsmattan.
Under covidpandemin flyttade han hur som helst en stor del av undervisningen utomhus. Seminarierna med sina doktorander låter han fortfarande ofta ske under promenader på tu man hand. Rörelse och förflyttning är på många sätt en förutsättning för hans tänkande.
Hans bok ”The old ways”, som inte finns översatt till svenska, handlar om uråldriga och bortglömda stigar som korsar de brittiska öarna och inleds med orden: ”This book could not have been written by sitting still.”
Sina tidiga vuxenår tillbringade Robert Macfarlane i bergen, i forna Sovjetrepubliker som Kirgizistan och Kazakstan. Där ledde han avancerade klättringsexpeditioner. Det hände att folk dog under dem. Även vänner och bekanta.
En dag i slutet av 1990-talet, efter flera dygns klättring, stod han framför en provisorisk minnesplats som hedrade människor vars passion och äventyrslystnad drivit dem i döden. Deras nedfrusna kroppar låg utspridda i det kyliga, syrefattiga bergsmassivet. Plötsligt såg han alltsammans utifrån och slogs av hur konstigt det var.
– Jag såg bergsklättringens värld från utsidan, med ögonen hos någon som inte är förälskad i bergen, och det gick upp för mig hur extraordinärt det är, säger Robert Macfarlane och förklarar sig omedelbart.
– Jag menar, före 1800-talets romantik och resande var det ingen som klättrade i otillgängliga berg. Nu köar tusentals personer i skräpiga läger i förhoppning om att ta sig till toppen på Mount Everest. Här finns en enorm gåta: Varför? Varför är människan villig att dö för bergen?
Robert Macfarlane reste hem från Kazakstan och började skriva. Hans debutbok ”Mountains of the mind” (ej översatt till svenska) utkom 2003, ett år efter att han blivit far till en dotter. Sedan dess har han och hustrun Julia Lovell, författare och professor i modern kinesisk historia, fått ytterligare två barn. Han är fortfarande lika förälskad i bergen.
– Jag tycker att de är vackrast på jorden. Bergen bryter ner den mänskliga strävan efter överhöghet. Bergen omprövar den vita kristna mannens tro på att allt utanför honom är resurs. Bergen är mäktiga, men floderna är ännu mäktigare, eftersom de formar bergen.
Hans senaste bok, ”Har floden ett liv?”, handlar om just floder. Originaltiteln är snäppet mer pockande. ”Is a river alive?” heter den på engelska. För några år sedan ställde Robert Macfarlane i förbifarten frågan till sin yngste, då 9-årige, son Will.
Ja, svarade sonen utan tvekan.
Det är inte bara ett klimatmässigt sammanbrott, det är en emotionell kollaps. Vi känner inte längre floderna
För många ”moderna” människor är det en främmande tanke att en levande flod är något mer än summan av det liv den innehåller. För äldre kulturer och för barn har det snarare varit en självklarhet att så är fallet, vilket barnlitteraturen och myterna vittnar om.
Med upplysningen, industrialiseringen och rationaliseringen har floderna, liksom bergen, jorden och luften successivt tömts på sin animerade ande och reducerats till vad Isaac Newton kallade ”själlös, oskälig materia”.
Men även de som har svårt att gå med på att floder är levande i sig kan känna igen en död flod. Sådana finns det gott om i England.
– Våra floder har gått från att vara odrickbara till att bli osimbara, till att på många ställen vara helt oåtkomliga, säger Robert Macfarlane.
Som kronan på thatcherismens kärlek till fria marknader och en slimmad stat privatiserades allt vatten i England och Wales 1989. Många opponerade sig kraftfullt. Thatcher höll hela sitt liv fast vid att privatägt vatten var bäst för landet.
”Folk kom med sentimentalt nonsens i stil med: ’Titta, hon privatiserar till och med regnet som faller från himlen.’ Jag brukade svara att regnet må komma från den Allsmäktige, men han skickade inte med rör, VVS och ingenjörer”, skrev järnladyn i sin självbiografi som utkom 2013 – samma år som hon dog.
I dag betalar engelsmännen dyra räkningar för att det ska rinna ur kranarna. Många floder och sjöar har också gjorts otillgängliga för allmänheten. Att simma, paddla och vada i dem utan tillstånd från ägaren kan utgöra ett straffbart intrång.
– Här betraktas färskvatten som ett slags likvid tillgång, som ofta utnyttjas och utvinns av stora utländska investerare. Floder ägs och säljs, monetariseras och beskattas. Det är inte bara ett klimatmässigt sammanbrott, det är en emotionell kollaps. Vi känner inte längre floderna.
Våra floder har gått från att vara odrickbara till att bli osimbara
Att engelsmän berövats denna mångtusenåriga relation är ett slags ramberättelse i ”Har floden ett liv?”, som när den utkom i maj 2025 genast blev en Sunday Times Bestseller. Genremässigt är det en svårbestämbar bok, den är lika mycket en reseskildring som en reportage-, essä- och debattskrift.
I den skildrar Macfarlane tre omvälvande möten med hotade floder på tre olika kontinenter. Och människorna som vigt sina liv åt att rädda dem.
Med ryggsäcken full av anteckningsböcker reste han till Chennai i Indien där de tre floderna Kosasthalaiyar, Cooum och Adyar, som länge behandlats som öppna avlopp, sammanstrålar. De döda multarna och sardinerna som för ett knappt decennium sedan i tusental flöt upp på stränderna var förgiftade och oätbara. Nu är nästan alla fiskar borta.
I Kanada paddlade han tio dagar på den 300 kilometer långa Muteshekau Shipu – Skatfloden – som går genom innu-folkets marker, men som det statliga bolaget Hydro-Québec gör anspråk på för nya vattenkraftverk. Den tredje resan gick till Cederfloden i den ecuadorianska molnskogen – en bergsregnskog nästan alltid täckt av dimma – som hotas av gruvdrift.
De fattiga människorna i Ecuador visade att de hade förmågan att föreställa sig en annan och bättre värld än den som politiker och affärsmän målar upp
Alla resorna var fysiska och mentala prövningar.
Fast med smalbenet under en sten i en ravin i Skatfloden frågade han sig om hans sista stund var kommen, men han vann till slut kampen mot det rasande vattnet.
– Jag vet inte om jag någonsin fullt ut kommer att förstå det jag var med om. Varje kväll i tältet skrev jag i ljuset av pannlampan i mina skrynkliga anteckningsböcker om det som skett och vad jag sett under dagen. Utifrån de nerklottrade detaljerna – som jag annars hade glömt bort – skrev jag resten av boken.
Framtidsprognosen för världens floder är dyster. I klimatkrisens hetta dunstar de och fiskarna står inte ut med värmen i vattnet som finns kvar.
Men under arbetet med boken kom likväl några goda nyheter.
För två decennier sedan blev Ecuador det första landet i världen att införliva naturens rättigheter i sin konstitution. I fjol försökte nationens unge president, Trumpvännen Daniel Noboa, skriva om konstitutionen för att kunna avverka molnskogen som Cederfloden flyter genom. Skogen vilar nämligen, bokstavligen, på ett berg av guld.
Noboa satsade allt sitt politiska kapital på att utlysa en folkomröstning, övertygad om att ecuadorianerna skulle vara villiga att bryta upp konstitutionen för ekonomisk vinnings skull.
Men folket sade blankt nej. Molnskogen och Cederfloden är räddade, för tillfället.
– De fattiga människorna i Ecuador visade sig återigen vara bland de mest moraliskt progressiva. De visade att de hade förmågan att föreställa sig en annan och bättre värld än den som politiker och affärsmän målar upp, säger Robert Macfarlane.
Du insisterar på vikten av att se på floder som levande. Varför är just den inställningen så viktig? Egoistiska människor behandlar ju andra levande varelser illa, medan de kan vara väldigt beskyddande mot till exempel ett hus eller en bil.
– Det är jobbigt att tänka på floden som levande eftersom det skär mot hela det rådande paradigmet som går ut på att behandla naturen som en tjänsteleverantör. Det som kan rädda oss från självdestruktivitet och undergång är att börja behandla floderna som subjekt, med egna rättigheter.
Fakta.Robert Macfarlane
Född 1976. Professor i litteratur vid Emmanuel College i Cambridge och författare.
Debuterade 2003 med boken ”Mountains of the mind” som handlar om människans fascination för berg och som tilldelades Guardian First Book Award. Han har därefter gett ut en rad fackböcker om litteratur och natur, och även skrivit filmmanus och libretton, bland annat till körverket ”The world tree”, ett slags rekviem till det ikoniska Sycamore Gap-trädet som höggs ner av två män 2023, och hade premiär i Helsingfors 2025.
Aktuell med ”Har floden ett liv?”, utgiven på Ocean Books i översättning av Niclas Nilsson.
Han framträder också som spoken word-artist, har tre barn, är gift med Julia Lovell, professor i modern kinesisk historia, och är bosatt i Cambridge.
Robert Macfarlane kommer till Stockholm i nästa vecka och har ett samtal med DN:s kulturchef Björn Wiman under ledning av DN:s Malin Ullgren, den 11 mars på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm.
