Herbert Blomstedt lånade gärna ett motto från Pablo Picasso:
”Det tar en livstid att bli ung”.
Få kunde som han leva upp till det. Herbert Blomstedt var en av tjugohundratalets mest eftersökta dirigenter – den mest världsberömda svenska musikern någonsin. Efter mer än ett halvsekel som chefsdirigent, inalles för åtta orkestrar i Europa och USA, övergick han till frilans vid 78 års ålder. I sitt nittionde år var han bokad för nittio konserter i mer än fyrtio städer jorden runt.
Det enda som kunde få Blomstedt att slå av på takten var coronapandemin 2020, som band honom till den lägenhet i Schweiz som han annars sällan återfanns i. Men, som han då konstaterade, också till en möjlighet att studera och sova mer än fem timmar.
Herbert Blomstedt var son till en ambulerande frikyrkopastor och en utbildad pianist. Efter nedslag i Minneapolis och Helsingfors bosatte sig familjen i Göteborg. Här blev unge Herbert tidigt stammis på Göteborgssymfonikernas konserter, där hans entusiasmerande fiollärare spelade. Lektioner och biljetter betalade gossen med tidningsförsäljning.
Men vägen till dirigentpulten var inte spikrak. Före den lyckosamma debuten med Filharmonikerna i Stockholm 1954 hade han bakom sig såväl en kantorsexamen från Musikaliska Akademien som en fil kand från Uppsala universitet – men också dirigentkurser med bland andra Leonard Bernstein i USA.
Ett hinder på den vidare vägen var Herbert Blomstedts trostillhörighet i Sjundedagsadventismen och dess påbud om lördagen som veckans vilodag. För honom var varken repetitioner eller konserter möjliga på sabbaten, vilket omintetgjorde hans första erbjudande som chefsdirigent. Men med Norrköpings symfoniorkester gick det bra, och så småningom även att ge lördagskonserter.
Efter Norrköping, där han bildade familj som skulle växa med fyra döttrar, väntade chefskap för orkestrar i både Oslo och Köpenhamn. De sex symfonierna av Carl Nielsen han där lärde sig skulle förbli en kärna i hans repertoar. Här hemma tonade han länge fram som den strikte kapellmästaren med en stramt modernistisk repertoar. Som stod i svartvit tv som ”Farbror Taktpinne” och presenterade konstig musik av György Ligeti på ungdomskonsert. Skicklig, kunnig och vänlig, javisst – men var han inte lite torr? Och så asketisk! En vegetarian som inte smakade något starkare än örtte.
1977 tillträdde Herbert Blomstedt som chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Parallellt uppehöll han samma position vid anrika Dresdener Staatskapelle. Trots tillvaron i dåvarande DDR – ”när det var som bäst, var det grått och trist” – föredrog han den östtyska orkestern. Där fanns en musikalisk hängivenhet som han saknade i sitt hemland; där spelade han in sin första kompletta cykel av Beethovens symfonier.
Till sist lämnade Blomstedt Sverige efter en konflikt med Skatteverket. Gaget hos Dresdenorkestern betalades ut i östtyska mark, värdelösa utanför DDR. Men skattmasen krävde att den inkomsttaxerades som västtysk valuta. 150 procent i skatt! Situationen var helt ohållbar. Läget förbättrades inte av att den nya ledningen för Sveriges Radios Symfoniorkester inskränkte hans konstnärliga befogenheter. Alltsedan dess blev schweiziska Luzern hans hem.
Men det var San Francisco som 1986 blev hans nya arbetsplats och ett radikalt miljöombyte. Kontrasten till Dresden kunde inte vara större. Herbert Blomstedt hade svårt att ställa om till den informella kulturen i hippiemetropolen, men uppskattade det rika utbudet av grönsaker.
Här lanserade han en nordiskt färgad repertoar av Sibelius, Grieg, Berwald – men även levande kompositörer som Ingvar Lidholm. När han tio år senare lämnade chefskapet hade San Francisco Symphony utvecklats till en av USA:s främsta orkestrar.
Efter några år som chefsdirigent i Hamburg landade Herbert Blomstedt 1998 sin sista befattning i Leipzig. Stadens berömda Gewandhausorkester förblev hans favorit bland de internationella topporkestrar han regelbundet gästade intill sitt nittioåttonde år.
Legendariska Berliner och Wiener Philharmoniker fick allt köa för att pricka in gästspel, liksom Blomstedts gamla svenska orkestrar i Stockholm och Göteborg. Vart han än kom i världen satte han sin repertoar – de stora klassiska symfonierna med allt tätare svenska inslag av Berwald och Stenhammar.
Vad var det som gjorde Herbert Blomstedt så unik? Den djupa lärdomen och insikten i kärnrepertoaren av Beethoven, Brahms, Tjajkovskij, Bruckner – symfonier han aldrig upphörde att studera. En studieflit som med åren resulterade i ett anmärkningsvärt bibliotek med gott om rariteter. Merparten, cirka en halv hyllkilometer, donerade han till Göteborgs universitet.
Blomstedt visste sitt värde, och tog betalt därefter. Med hans asketiska livsföring blev det en hel del över – ett tionde till Sjundedagsadventisterna, kanske också en orgel till någon av deras kyrkor. Han inskaffade värdefulla stråkinstrument att användas i de forna östtyska orkestrarna.
Speciell var också den ömsesidiga kärleken mellan den gamle nestormaestron Blomstedt och hans orkestrar. Efter många år som utlandsboende änkling såg han dem som sin familj, och vinnlade sig om att kunna medlemmarnas namn. Efter sin Nobelkonsert i Stockholm tackade han varenda filharmoniker och tog dem alla i hand. Vid 97 års ålder var det dags att komma hem, till uppväxtens Göteborg. Där, bland alla flyttkartonger, spelade han in sitt uppskattade Sommarprogram 2024.
Med bibehållen spänst intog Herbert Blomstedt konsertsalarna världen runt. Alltid lika minutiöst förberedd, alltid utan taktpinne och nästan alltid utan partitur – det vill säga utantill. Men inte utan en räv bakom örat: han gillade att chockera…
Borta var ungdomens strame farbror Taktpinne. För Herbert Blomstedt blev med åren alltmer uppknäppt, familjär och genuint älskad.
Herbert Blomstedt blev 99 år.
Läs mer:
Stjärndirigenten Herbert Blomstedt är död
98-årige stjärndirigenten: ”Är alltid nybörjare”
97-åriga Herbert Blomstedt frammanar glöd med en lätt vink