Ännu lyser hoppets bleka sken i batterifabriken utanför Skellefteå.
Hur länge till?
Hemlighetsmakeriet är nog den tydligaste framgången som Northvolt för tillfället kan peka på. Omgivningen lever i ovisshet om hur tillspetsade de ekonomiska problemen är i en av landets största privata arbetsgivare.
Allting tyder på en akut och svårlöst kris som fördjupas av att världsmarknaden för fordon och elbilsbatterier är en enda röra just nu.
Ett besked är i alla fall tydligt: regeringen menar allvar när man nekar Northvolt statliga livlinor. Statsministern säger nej till allt stöd. Näringsminister Ebba Busch (KD) upprepar nejet och pekar på Riksgälden och statliga Svensk exportkredit (SEK).
Men Riksgälden står utan uppdrag från regeringen att agera. SEK är i sin tur ett aktiebolag med snäva ägardirektiv och stränga avkastningskrav. Hoppet om hjälp därifrån är nog bara lite större än om Northvolt knackade på dörren till Nämnden för hemslöjdsfrågor.
För några veckor sedan skickade näringsministern ett intressant brev till sina tyska kollegor. ”Våra åtgärder riktas inte till enskilda företag”, skrev regeringen. ”Vår grundläggande hållning är marknadsdriven.”
I grovt sammandrag: Käre minister Schmidt, vi instämmer i att europeisk batteritillverkning är en särskilt avgörande framtidsfråga. Northvolt? Vi skickar innerliga handhjärtan.
Från politiskt håll finns ingen plan b.
Att bolaget nu kastas åt vargarna följer en princip som har både blocköverskridande stöd och historisk förankring i svensk politik. Det är ju inget givet framgångsrecept att staten väljer ut företag att ösa in miljarder i. Om skattepengarna dessutom mobiliseras mitt i ett stökigt produktionshaveri kan man undra om chanserna verkligen blir bättre.
Ebba Busch – och även hennes socialdemokratiska motsvarighet Mikael Damberg – kan hänvisa till en lång och framgångsrik period för svenska företag som verkar bekräfta den återhållsamma näringspolitiken.
Ändå finns det omständigheter i den större historien kring Northvolt som är värda att lufta.
Det kan ju vara så att världen förändras. Under de senaste fyra decennierna har det svenska näringslivet surfat på en våg som svept över världen och vidgat våra exportmarknader. De tekniska, geopolitiska och ekonomiska förutsättningarna passade perfekt för våra företag.
Men de villkoren håller på att skrivas om. Stora svenska exportmarknader och konkurrentländer genomgår djupa ekonomiska och politiska skiften.
Den kinesiska samhällsmodellen befinner sig i en lågintensiv kris. Förloppet i USA är mer dramatiskt, och har väckt en tydligare protektionism och aktivistisk industripolitik till liv.
President Biden har försökt rikta de krafterna mot energiomställningen, genom höga tullar och hisnande subventioner för att gynna grön tillverkning.
Bakom den politiken finns en klimatpolitisk hypotes. Den säger att de amerikanska väljarna aldrig kommer att acceptera omställningen om den bara betyder dyrare bensin, tynande industri och en ny flodvåg av kinesisk import. Därför: kostsam industripolitik för att åstadkomma något annat.
Den nya statskapitalismen får det svenska mottot ”marknadsdriven” att framstå i ett lite avigt sken.
Tillverkningen av batterier är en ekonomisk och klimatpolitisk nyckelfråga, det medger nästan alla svenska politiker. Men det finns ingen renhårig marknad att tala om här. Från alla håll kläms i stället Europas gröna investeringar av omvärldens subventioner och fula knep.
Glappet i den politiska retoriken blir inte mindre av att svenska ministrar ofta säger att det finns säkerhetspolitiska element i just batterifrågan. Stater brukar trots allt vilja hävda sina säkerhetspolitiska intressen aktivt.
Och visst kan man säga att den tillbakalutade svenska näringspolitiken bygger på beprövad erfarenhet. Men har svenska partier på djupet analyserat de nya förutsättningarna för svensk konkurrenskraft? Ska gammal vana verkligen kallas för en strategi?
De frågorna gäller egentligen inte bara Sverige utan hela Europa.
Hur kontrollen över de olika delarna i Northvolts yviga koncernstruktur ser ut när den här krisen tar slut är högst osäkert. En ny storägare behövs, men det är osannolikt att den blir svensk.
Tysklands regering säger också nej till stöd. Den – och den nuvarande storägaren Volkswagen – ser främst till sina egna intressen och är knappast sentimentala kring Northvolts svenska prägel. Fabriksbygget i Heide ligger samtidigt nära om hjärtat.
Skellefteåfabriken lär inte jämnas med marken, men den kan mycket väl brytas loss och få nya ägare. I så fall står högteknologiska företag från Kina, eller möjligen Sydkorea eller Japan, redo att gå på visning.
Händelsevis just de länder som framgångsrikt behärskar den aktiva industripolitik som unisont förkastas i Sverige.
