När Storbritanniens konservativa före detta immigrationsminister Robert Jenrick ännu var vid makten beordrade han att väggarna i ett mottagningscenter för ensamkommande flyktingbarn skulle målas om. Inte för att de behövde renoveras, utan för att de hoppfulla målningarna med populära tecknade figurer skulle ge barnen det felaktiga intrycket att de var välkomna. Det var de inte, och de avvisande betonggrå väggarna förebådade deras kommande öde när de själva skulle bli avvisade och hänvisade till ett liv i statslöshetens tomrum som minderåriga medborgare i ett ingenmansland, lika förlorade som barnen i sagan om Hans och Greta som när de går vilse i skogen möter en människoätande häxa som spelar vänlig men inte vill något annat än att tillaga dem i sin ugn.
Jag kan inte låta bli att fundera på om vi de senaste månaderna rent mentalt känt oss som ensamkommande flyktingbarn som berövats de tröstande illustrationerna på betongväggarna som omger oss. Sedan andra världskriget har vi talat om den så kallade internationella ordningen. Den var vår, vuxenvärldens, motsvarighet till barnens serietidningshjältar. Nato, EU, Amerika som demokratins försvarare. Jo, där fanns kaos, autokratier och svår fattigdom på vissa platser i världen, men det utgjorde aldrig något hot mot stabiliteten i den internationella ordningen.
Sedan valet av Donald Trump till USA:s president är ingenting längre detsamma, och vi kan lika gärna vakna upp och inse att den internationella ordningen inte längre existerar, om den nu någonsin gjort det. Men illusionen om den gjorde det. Den tröstande, betryggande lögnen att vi hade kontroll över världen upprätthölls fram till januari i år. Nu är vi som ensamkommande flyktingbarn på mottagningscentret, som stirrar på de avvisande betongväggar som vägrar att hålla våra illusioner om världen vid liv.
Men vår rådvillhet började inte med Donald Trump. Låt oss inte inbilla oss att allt var bra tills Donald Trump kom till makten. Vi levde redan i en skriande onormal värld. Trump är bara ett förkroppsligande av krisen.
Fånga dagen, lyder en gammal uppmaning om att leva livet medan du har det, men under dagen och hängivelsen till nuet finns en fallucka
Klimatkrisen skugga faller tyngst av alla, och det är den som täcker över bilderna på mottagningscentrets väggar och som får föräldrar att för första gången sedan kriget tänka att deras barns liv inte kommer bli lika bra som deras, och det finns ingen mer nedslående, hoppberövande tanke än den. När dörrarna till framtiden stängs, och alla vägar dit verkar oframkomliga, återstår bara att överlämna sig till nuet som ständigt lockar med ett frestande utbud av njutningsfulla förströelser och erbjudanden. Fånga dagen, lyder en gammal uppmaning om att leva livet medan du har det, men under dagen och hängivelsen till nuet finns en fallucka och det är långt ner, med tanke på den sjätte massutrotningen, eftersom vi trots vår uppblåsta självuppfattning bara är en av de hotade arterna.
Vad gör vi i en tid utan förebilder? Vi famlar efter det förflutna. I alla fall om man ska tro de undersökningar som visar att unga män i sin osäkerhet söker sig till misogyna machoroller, klimatförnekelse, och extremhögern, allt för att stärka en krisande självkänsla. De statliga institutionerna, utbildningssystemet, de sexuella minoriteterna, den politiska korrektheten, den utbildade eliten och framför allt kvinnor som ifrågasätter och ställer krav i stället för att hålla käft, alla är alla hotar de vår tids trängda manlighet. Det populistiska receptet på frälsning är enkelt: Vråla ut ditt hat. I hatet känner du frihet. När du trampar på någon som är svagare än du själv känner du frihet. När du ignorerar andras behov känner du frihet.
Men här är den goda nyheten, och jag menar verkligen den goda nyheten. Undersökningar visar att mäns lockelse till extrema åsikter är långt i från så utbredd som kvinnors dragning till feministisk och grön politik.
Konstaterandet kommer från Cas Mudde, nederländsk statsvetare och framstående expert på Europas extrema ytterhöger. Mudde ställer den självklara frågan varför ingen har lagt märke till kvinnornas markanta frammarsch. Och han ger ett lika självklart svar. Det är alltid männen som ses som samhällets drivkraft. Det är därför de förtappade männen inom extremhögern får all uppmärksamhet. Det är dessa som mitten- och vänsterpartierna, inte minst det danska socialdemokratiska partiet, försöker vinna tillbaka medan kvinnornas ännu tydligare vänstersväng förbises eller ignoreras.
Men vi närmar oss en vändpunkt. Det pågår en strid på Titanics kommandobrygga, och den är också en könskamp.
Denna förlösande rörelse bland unga kvinnor, som vågar föreställa sig en ny framtid för oss alla, har dessutom redan fått ett manifest. Författaren är den unga feministen Emma Holten, vars bok ”Underskott” välförtjänt håller på att översättas till tio språk. Titeln är inte så löftesrik, men undertiteln säger allt: ”Omsorgens ekonomiska värde”.
Vi lever i en obeveklig diktatur som inte åberopar några politiska doktriner, utan i stället framställer sig som en ekonomisk naturlag. Marknadsekonomin dikterar att alla mänskliga relationer ska prissättas. Men omsorg åsidosätts alltid, konstaterar Emma Holten. Omsorgen är svår att prissätta, eller så prissätts den lågt, vilket sjuksköterskors och lärares löner är bevis på. Hur prissätter man då den omsorg som vi ger de svaga, de sjuka, barnen, vännerna, familjen och varandra, för att inte tala om naturen? I marknadsekonomins ögon är omsorg en förlustaffär, i bästa fall begränsad till familjen och fritiden, och därför föraktad och marginaliserad.
Emma Holtens bok är mycket mer än ett argument för högre löner till de som utför samhällets viktigaste arbeten. Den är närmast det motsatta: en uppgörelse med tankesättet som reducerar alla mänskliga relationer till varor på en marknad, och omsorg nedvärderas till en underskottsverksamhet.
Alla på den yttre högerkanten, inte minst Donald Trump, talar om frihet. Frihet handlar i deras ögon om att vara fri från andra. I bästa fall hör de bara hemma i slutna gemenskaper, ”stammen”, som Mette Frederiksen nu börjat kalla det danska folket. Den barmhärtige samariten är ingen förebild, utan en varning. Så illa kan det gå om du inte prioriterar dig själv. Tänk på alla viktiga möten som den barmhärtige samariten missar medan han i rännstenen smutsar ner sina händer med den sårades blod.
De flesta kvinnor står för helt andra värden än många män. Av historiska, uppfostringsrelaterade och biologiska skäl
Frihetskampen i den västerländska traditionen handlar enligt Emma Holten alltid om rätten att slippa få eller ge omsorg. Vi talar om mänskliga rättigheter, men reducerar dem till den egenmäktiga individens utvecklingsmöjligheter. Vi talar aldrig om rätten att ge eller ta emot omsorg. Beroende avfärdas tvärtom som ett tecken på ofrihet. Men frihet och gemenskap är inte varandras motsatser. Vad är du utan den omsorg och empati som är varje samhälles syre? Ingenting.
”Cogito, ergo sum” sade filosofen René Descartes. ”Jag tänker, alltså finns jag.” Egentligen borde det heta: ”Ni finns. Alltså finns jag.” Vårt samhälles sanna värde kan inte mätas i vinstmarginaler, bara i hur mycket vi betyder för varandra. Frihet är att vara fri från misstänksamhetens ok. Frihet är att vara fri nog att vara vänlig.
De flesta kvinnor står för helt andra värden än många män. Av historiska, uppfostringsrelaterade och biologiska skäl. Historiskt sett har kvinnor reducerats till det så kallat svagare könet. Men i sin marginalisering har de utvecklat egenskaper som på lång sikt gör dem till det starkare. Vi vet med säkerhet att om inte kvinnors fokus på omsorg och empati hade dominerat i familjer och barnuppfostran skulle vi i dag inte existera som mänsklighet. Vi hade för länge sedan gått under av andligt förfall, hat och krig.
Det riskerar vi att göra igen. Omsorg för varandra och för planeten, är det centrala värdet och det enda som kan säkerställa vår överlevnad. Därför måste kvinnor ta ledningen inom alla delar av samhället och agera i helt nya sorters ledarroller, långt från den maskulina maktbesatthet som präglar gestalter som Mette Frederiksen, Giorgia Meloni, Marine Le Pen och Alice Weidel.
Vem har inte pratat med sina krukväxter på fönsterbrädan? Kan inte trädgårdsarbete vara ett försök till dialog, en ansökan om medborgarskap i naturen? Kan inte detsamma gälla jordbruket? Jag drömmer om en grön grundlag skriven av kvinnor.
Om vi vill se planeten och vår egen art blomstra på nytt, måste 2000-talet bli kvinnornas århundrade.
Jorden ska vara ett mottagningscenter för arter och människor, inte bara med hoppfulla väggmålningar, utan också med varma händer som vågar ta emot.
Övers. från danska: Johanna Käck
Läs mer:
Carsten Jensen: Det räcker inte att säga nej till ytterhögern
