Cate Blanchett var bara tio år när hennes pappa plötsligt dog i en hjärtinfarkt – en förlust hon beskrivit som avgörande för sin uppväxt. Den erfarenheten har präglat hennes förståelse för familjedynamik, syskonrelationer och de fasta roller vi tilldelas redan som barn. Insikter hon alltid haft nytta av på jobbet, särskilt under inspelningen av Jim Jarmuschs ”Father mother sister brother” – en underfundig och humoristisk antologifilm om dysfunktionella familjer och vuxna barns ofta komplicerade relationer till sina föräldrar.
– Välfungerande familjer är bara en sorts fiktion. Det finns ingen lösning på den härliga, smärtsamma, irriterande och förvirrande röra som familjer ofta är. De är som en klåda man aldrig riktigt kan stilla, ler Cate Blanchett med stora blåtonade glasögon och vinröd lammullströja på ett hotellrum i London.
På zoomskärmen går hon under namnet ”Cate Upton”, lånat av maken Andrew Upton, med vilken hon drev Sydney theatre company under fem år i skarven mellan 00-talet och 10-talet. Fast allra mest känd är hon förstås för sina själfulla karaktärstolkningar, oavsett om det handlat om att gestalta en ikonisk Tudordrottning (”Elizabeth”) eller en gåtfull alvdrottning (”Sagan om ringen”), rockbarden Bob Dylan (”I’m not there”), frustrerad hemmafru (”Carol”) eller manipulativ stjärndirigent (”Tár”) – för att bara nämna några.
Och, ja, varför inte nämna den kluriga dubbelrollen i Jim Jarmuschs antologifilm ”Coffee and cigarettes” (2003) där hon både spelar sig själv och sin fiktiva avundsjuka kusin. En subtil och humoristisk lek med identitet och familjerelationer – teman som återkommer i Jarmuschs nya episodfilm som vann Guldlejonet i Venedig i höstas.
”Father mother sister brother” består av tre berättelser: det börjar med att två syskon (Adam Driver och Mayim Bialik) besöker sin pappa (Tom Waits) i en småstad på USA:s östkust – och slutar med ett par sörjande tvillingar (Indya Moore och Luka Sabbat) som dödstädar efter sina förolyckade föräldrar i Paris.
Mittendelen utspelar sig i Dublin där en bästsäljande författarmamma (Charlotte Rampling) tar emot sina vuxna döttrar – den stiffa, duktiga Timothea (Cate Blanchett) och den bångstyriga influeraren Lilith (Vicky Krieps). Deras årliga familjeträff utvecklas till en stel teceremoni där undertryckta aggressioner sjuder under ytan och invanda roller accepteras med en bitter eftersmak.
– Filmen är som en liten mästarklass i återhållsamhet. Vi pratade mycket om allt vi inte sade i scenerna – om vad våra karaktärer bar på men aldrig uttryckte, säger Cate Blanchett.
Från början var det egentligen tänkt att hon skulle spela den vildare systern Lilith, men det visade sig att både hon och Vicky Krieps var pigga på att byta roller.
– Jag tyckte det var intressant att gestalta någon som anses vara tyst, tråkig och inte slukar allt syre i rummet, en figur som förbises men ändå har ett rikt inre liv.
Till skillnad från sin rollfigur är Cate Blanchett full av energi när hon pratar – gestikulerar ivrigt och låter händerna svepa kors och tvärs i luften innan de till sist möts på bröstkorgen i en spontan självomfamning. Timotheas stela rörelser i filmen är i sig en mästarklass i hur man kan jobba med kroppsspråk för att sätta rollfiguren.
– Det var intressant att fånga den inneboende stelheten, den formella stämningen och känslan av att spela teater. Jag tror att de flesta familjer har ett slags performativt inslag – att vi ofta spelar en roll inför varandra, säger Cate Blanchett.
Inför inspelningen umgicks hon intensivt med båda sina motspelare i två veckor – de varvade middagarna med att hänga på Charlotte Ramplings hotellrum.
– Det blev nästan som ett två veckor långt pyjamasparty där vi blev som en liten familj som pratade om familjer. Jag imponerades av hur mycket Rampling ville diskutera det inre livet hos sina roller, säger Blanchett.
Trots att alla scener var noggrant förberedda med skrivna repliker så blev det ändå en del improvisation under inspelningsdagarna som kretsade kring ett flott tebord med smörgåsar och småkakor.
– När man sitter vid ett tebord med Charlotte Rampling och Vicky Krieps vore det korkat att inte följa sin instinkt. Till slut blev det som ett schackspel – när vi väl lärt oss spelet fick vi upprepa det tills det såg ut som ren improvisation. Det finns alltid ett kontrollerat kaos i Jims filmer – en särskild atmosfär som känns väldigt fräsch.
Rollfiguren fick henne att reflektera över sin egen familj och hur invanda mönster förs vidare.
– Som förälder går man igenom många stadier där man måste ompröva sina antaganden om både sin partner och sina barn. Det enda, och kanske mest hälsosamma, är att slänga regelboken. Det finns ingen manual – man lär sig av sina misstag och förstår sina egna föräldrar bättre med tiden, säger hon med ett leende.
Cate Blanchett beskriver sin syskonrelation som ”djup och nära” men är väl medveten om hur komplex syskondynamiken kan vara.
– Det intressanta är att syskon ofta utvecklas till väldigt olika personer, men när de återförenas faller de lätt tillbaka i gamla mönster från barndomen. Jim ville till exempel att de två systrarna skulle hålla varandra i handen som små flickor – något som aldrig skulle ske i något sammanhang i deras vuxna liv.
Hon är exalterad över att återförenas med Jim Jarmusch drygt 20 år efter ”Coffee and cigarettes”.
– Det är alltid en glädje att återvända till regissörer man litar på. Jag har haft förmånen att arbeta med många stora regissörer, och det de har gemensamt är en tydlig vision men också en öppenhet för det oväntade.
Samtidigt menar hon att det är stor skillnad mellan att jobba med Jarmuschs småskaliga indiefilmer och megaproduktioner som ”Sagan om ringen” eller Marvels ”Thor. Ragnarök”, där hon spelade dödsgudinnan Hela.
– På stora produktioner är det mer brus och fler människor bakom kameran. När vi spelade in ”Sagan om ringen” fanns knappt begreppet ”franchise”, och min lojalitet låg mer hos Peter Jackson än hos Tolkien. I Marvel-världen är allt redan etablerat och fansen äger karaktärerna. Med Jarmusch får man skapa en rollfigur från grunden och lojaliteten ligger hos regissören, inte universumet.
Men lojalitet är inte bara en fråga om film för Blanchett – det präglar också hennes samhällsengagemang. Hon har länge varit en stark röst i debatten, med särskilt fokus på mänskliga rättigheter, flyktingfrågor, klimat och jämställdhet.
– Allt är ett enda trassligt nystan för människan som art, men jag ger inte upp hoppet. Jag tror på empati som grund för konfliktlösning – särskilt i en tid när känslor riskerar att bli varor. I dagens senkapitalistiska samhälle måste vi verkligen slå vakt om medkänsla och solidaritet, säger hon och gör en konstpaus.
– Empati är vår superkraft!
”Father mother sister brother” visas på Göteborgs filmfestival den 22, 23 och 31 januari. Svensk biopremiär den 10 april.
Läs mer:
Jim Jarmusch tar hem Guldlejonet i Venedig
Helena Lindblad: Tio filmfynd på Göteborgs filmfestival – från Gaza till Kreml
