Hur känns det att ha en hatisk stalker efter sig under närmare ett decennium? Som skickar en strid ström med anonyma brev med elakheter och anklagelser – inte bara till dig utan till alla som finns runt dig? Som verkar ha detaljkunskaper om ditt privatliv och anmäler dig för bedrägerier eller vanvård av ditt barn? Som skriver till dig att du borde ta livet av dig och till din mamma att du aldrig borde ha fötts? Och som slutligen lyckas skrämma bort både arbetsgivare och vänner?
Fråga influeraren My Martens, hon vet. I TV4-dokumentären ”Vad är det för hemskt som My Martens gjort egentligen?” förklarar hon hur det är att bli utsatt för den här typen av förföljelse – en form av psykiskt våld – av någon hon inte ens vet vem det är. Martens berättar också hur det är att upprepade gånger vända sig till polisen för att få hjälp och mötas av ett ”tyvärr”. Lagens uppenbarligen inte så långa arm tycks kraftlös inför fenomenet stalking, i synnerhet om förövaren är okänd.
”Går inte att utreda, går inte att göra något åt”, tycks vara grundinställningen. Ungefär samma bemötande som Felix Åkerlund fick i den omtalade SVT-dokumentären ”Stalker” från 2023. Under fyra års tid fick han hotfulla sms från ett okänt nummer, men möttes av poliser som ryckte på axlarna eller fnissade.
I båda dessa fall löstes istället brotten på privat väg, och det är också det som gör dokumentärerna spännande – men också djupt upprörande. I ”Stalker” är det två vänner till Felix som avslöjar förövaren. I ”Vad är det för hemskt som My Martens gjort egentligen?” anlitas ett privat säkerhetsbolag för att utreda fallet. Det är den före detta polisen ”Klara” som med sitt tv-vänliga team kartlägger de senaste nio åren i mamma- och träningsinfluerarens liv.
Det som komplicerar fallet med Martens är att hon även tycks ha en armé med dedikerade nättroll efter sig. Den flitigt kommenterade Flashback-tråden ”Vad är det för hemskt som My Martens gjort egentligen?” (som gett dokumentären sin titel) startade efter att Martens plötsligt blev utesluten från ett kompisgäng med kändismammor.
Den 31 juli 2016 skriver FB-medlemmen Weenewho: ”Kan någon ta bladet från munnen och berätta vad Ensam-mamma My Martens gjort för fruktansvärt hemskt. Hela C-kändisbloggvärlden i lilla Svedala snackar och hymlar och fjantar runt detta HEMSKA som My tydligen gjort. Alla tisslar och tasslar men ingen törs säga sanningen, märkligt när såå många bloggerskor bara är såå ärliga enligt dom själva /…/ seså fram med det nu, det hemska och helt oförlåtliga.”
Detta blir startskottet för åratal av digital smutskastning av Martens, något som gör att utredningsgruppen misstänker att den brevskrivande stalkern också finns i FB-tråden eller i hennes vänkrets. Martens är uppenbart på gränsen till sammanbrott när den underbara norska handstilsexperten Reidun Wilhelmsen gör entré. Genom att analysera breven lyckas hon göra en ”gärningsmannaprofil” som är identisk med den förövare som till slut avslöjas.
Efter att serien släppts har ett antal kända personer gått ut med att de också fått brev från samma stalker. Magdalena Graaf menar att kändisar utsätts för detta så ofta att det inte är något att bry sig om.
Snart närmar sig även uppgörelsen mellan Netflix och den utpekade stalkerkvinnan i succén ”Baby reindeer”.
Fenomenet känns på en gång oerhört samtida och sorgligt, ensamma människor som fixerar sig vid vår tids halvgudar och gudinnor och ägnar sitt liv åt att slita ner dem från sin upphöjda position. Men att ignorera fenomenet är ju som att uppmana människor som blivit utsatta för våld att rycka på axlarna åt upplevelsen – eftersom det är så vanligt. Kanske är det i stället dags att både lagstiftning och polisarbete kommer i kapp tiden.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
