Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Efter det senaste avsnittet av ”Gift vid första ögonkastet – vinterskrud” med fruktansvärd ”workshop” står det klart: producenterna bakom SVT-realityn är sadister. Redan förra årets vinterskrudsäsong visade prov på utstuderad sadism gentemot de intet ont anande deltagarna. Den traditionella parfesten hade bland annat bytts ut mot ett besök på ett ”retreat” vars gruppaktiviteter skulle platsat i det pennalistiska internatdramat ”Ondskan”. Det vankades isbad och så kallade intimitetsövningar som snarare ledde till ångestfyllda sammanbrott än ökad intimitet.
Temat i den nya varianten av GVFÖ är av någon anledning genomgående kyla och askes, en sorts fattigmansvariant av tidigare säsonger. Vilket under förra året gav mig inspiration till att döpa om programmet till ”Gift vid första ögonkastet – tagelskjorta”. Om jag haft ett uns dåligt samvete för öknamnet tidigare, kan jag säga att det är som bortblåst efter den senaste säsongen. Tagelskjorta är nämligen en betydligt mer rättvis benämning av kärleksrealityn än det missvisande Barbiedrömmiga tillägget ”vinterskrud”.
Det är budgetaktiviteter som cykling, drejning och curling och fan och hans moster. Och över allt ligger en doft av kommunal gymnastiksal
Så vad händer i ”GVFÖ – tagelskjorta” modell 2025? Ja, det är inte som att produktionsteamet lärt sig från föregående år och lugnat ned sig vad gäller det spartanska. Det är bröllopsresor till obekväma sportstugor med deprimerande vyer, det är traumaframkallande ”lära-känna-varandra”-kort med frågor som ”vad är det jobbigaste du varit med om?” Det är budgetaktiviteter som cykling, drejning och curling och fan och hans moster. Och överallt ligger en doft av kommunal gymnastiksal.
Även vad gäller experternas matchningar finns ett uppenbart inslag av sadism. Flera av säsongens deltagare får mig att undra ”hur tänkte ni nu?” Eller ”hur kunde ni någonsin tro att det skulle bli några barn gjorda här?” En morgontrött Abtin paras ihop med en Hanna som älskar att tvinga upp andra i ottan för att träna. En Jimmy som drömmer om älvliknande, ”feminina” kvinnor får Malin som tar en prilla i sängen och gärna drar en rap. En Yury som drömmer om passion och fysiska män får en hyperkontrollerad Patrik som avböjer att skeda på grund av ”obekvämt med sprickan mellan de två sängarna”.
Och Patrik är knappast ensam. Merparten av deltagarna är precis så övertänkande och snickesnackande och – framför allt – ovilliga. Men med det sagt – varför finns det ens en spricka mellan sängarna i ett program där man försöker få ihop kärlekspar? Ge dem en fluffig California king size-bädd och en hink skumpa, för guds skull.
Så till urspårningen som borde få alla normalt funtade budgetansvariga, eller bara ansvariga, att ropa ”stopp och belägg!”. Det vill säga avsnittet som pretentiöst nog är döpt till ”Parhelg, the third thing”. Redan när experten Lemarc Thomas (lic. matchmaker!) deklarerar med sin mjuka stämma att deltagarna nu är på väg till ett ”culturehouse in Sörmland” för att ha parträff, anas oråd. Här ska paren, av oklar anledning, träffa skådespelaren Stephen som håller i en workshop kallad ”The third thing”.
Om någon av deltagarna, till äventyrs, känt ett uns av attraktion till sin partner tidigare är den definitivt över där och då
Om den förra parhelgen var ”Ondskan” så kliver vi nu rakt in i ”The shining” med gruppövningarna från helvetet. Paren uppmanas att skälla ut varandra, falla i gråt och dansa crazydanser. De får äta vindpinad lunch utomhus och tvingas jämföra uppnådda nivåer av intimitet (obefintliga) över ett glas kranvatten. De beordras därefter göra någon form av utomhusdans som känns mer som ett övergrepp än en övning. Om någon av deltagarna, till äventyrs, känt ett uns av attraktion till sin partner tidigare är den definitivt över där och då.
Och som åskådare och medmänniska har jag bara en sak att säga till SVT: Stoppa dessa plågsamma människoförsök medan tid är. Och lägg ner ”Gift vid första ögonkastet –vinterskrud”. För gott.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
