Jag gör som Lena Andersson och ringer en väninna, jag behöver dryfta Anderssons senaste roman – närmare bestämt den så kallade väninnekören. Att lära känna dess medlemmar har varit en allt annat än angenäm upplevelse. Ja, faktiskt en chock. Min vän i mobilen konstaterar torrt:
”Men det vet väl alla att kulturelitens kvinnor är omogna och karltokiga?”
För tio år sedan skrev jag i DN att jag önskade mig en uppföljare till Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar”. Jag ville se mer av den kulturmansälskande Ester Nilsson. Den givna fortsättningen vore att den ständigt olyckliga Ester äntligen fann kärleken, skrev jag då.
Men man ska som bekant vara försiktig med vad man önskar sig. Ett decennium senare är det exakt det som sker när Andersson levererar romanen ”Män och kvinnor”. Ester Nilsson är tillbaka – och ja, faktiskt fullt upptagen med att vara lyckligt kär.
Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid föreställt mig väninnekören som ett gäng kloka och sympatiska kvinnor
Men inte nog med det, det är också återträff för Esters berömda väninnekör. Ni vet de där kvinnorna som i Anderssons romaner beskrivs som ett ansiktslöst, bekymrat kollektiv. En grekisk kör som kommenterar Esters hopplösa kärleksliv. Som vi aldrig får se, men desto oftare får höra när de varnar och manar sin väninna. Men i ”Män och kvinnor” träder Esters väninnekör plötsligt fram som fyra individer med väl synliga konturer.
Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid föreställt mig väninnekören som ett gäng kloka och sympatiska kvinnor. Och i takt med att Esters karlbesatthet eskalerar – som en klart ljudande voice of reason.
I min värld är väninnor lika med en moderlig famn där mammor inte längre är möjliga. Men när vi nu får lära känna kören kommer chocken – merparten av väninnorna är faktiskt hemska. De saknar hyfs, är allmänt otrevliga och elaka. Deras traditionella annandagslunch känns mer som ett Megärornas årsmöte, en ”kabal” direkt hämtad ur en Katarina Frostensonsk febermardröm. Eller varför inte en scen ur high school-filmen ”Mean Girls”?
Vi har utredaren Lotta, textilkonstnären Vera, psykologen Josefin och den någorlunda normala reklamaren Fatima. Ester är inte närvarande men diskuteras ändå ohämmat under den ”efterlängtade” lunchen. Det yttras syrligheter som ”Ja, man missar mycket när man bara tänker på sig själv” eller ”Du har missförstått umgängesreglerna här.”
Någon skriker ”ni är medberoende” medan en annan fräser ”Vad kallas ditt tillstånd för? Vad heter det när man ger sina vänner diagnoser för att slippa se sig själv i vitögat?”. Och så där fortsätter det. Ingen verka reagera nämnvärt – det är business as usual i fiende-, förlåt, väninnekören.
Första bästa karl som presenteras gör dem darriga i knäna och tonårsaktiga – även om mannen i fråga råkar vara en gubbig statssekreterare som heter Douglas Fett
När de ses på ett kafé förlöper väninnemyset på ett liknande sätt. Konstnären Vera ställer framfusiga frågor om Esters sexliv och gaslightar henne när hon ställer frågor tillbaka: ”Du vet vad jag anser om frågor. Vi har talat om det och jag har förklarat för dig att frågandet är ett sätt att utöva kontroll och makt”. Ester å sin sida läxar upp sin ”bästa väninna” Lotta för att hon är slarvig och ofta får en maska på strumpan.
Väninnekörkvinnorna verkar i hemlighet (och fullt begripligt) föredra sällskapet av en man och tycks ständigt vara på jakt efter en sådan att förenas med ”i köttet”. Första bästa karl som presenteras gör dem darriga i knäna och tonårsaktiga – även om mannen i fråga råkar vara en gubbig statssekreterare som heter Douglas Fett.
Att någon av dem dejtar en av dessa ”åtråvärda” män hindrar inte en så kallad väninna från att göra en hungrig framstöt över matkassarna på NK:s Saluhall. Anderssons väninnekör får ”Girls of Stockholm” att framstå som rena rama Bolibompa.
Men min vän kanske har rätt – är det alltså så här det går till hos kultureliten? Jag avslutar samtalet och skänker en tacksamhetens tanke åt de fantastiska väninnor jag får kalla mina.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
