14-åringen meddelar att hon ska åka till en kompis och bada. Jag tittar ut på det klassiska sommarlovsvädret – det vill säga tröstlösa grå moln och regntunga skyar. Messar tillbaka att det ”inte är direkt badväder i dag”. Förväntar mig inte att bli emotsagd eftersom jag fortfarande lever i illusionen att dottern och jag delar samma väder-verklighet.
Svaret kommer snabbt:
”Jo de är 4 UV”
Eftersom jag hyser en fåfäng ambition om att vara ”Kvinnan som kan prata med tonåringar” vet jag såklart att uttrycket står för UV-index (ultraviolett strålning) och att ett högt sådant (3 eller högre) är ”bra” i tonåringars värld. Det betyder att man kan UV-bada effektivt, maximera sin solbränna och inte bara solbada lite slumpmässigt.
Jag knappar fram min invändning så finkänsligt jag kan
Men för en utomstående förälder tycks den här strategin innebära att man sitter inne och väntar på perfekt UV under till synes ljuvliga sommardagar och rusar ut för att UV-jaga under mindre ljuvliga. Jag tittar ut på regnet och inser att jag måste vara förnuftets röst här – jag vill vara en Fakta i frågan-Kristoffer Örstadius i hennes obegripliga UV-sekt. Därför knappar jag fram min invändning så finkänsligt jag kan:
”Hm, men det typ . . . regnar? (Hjärtemoji)”
14-åringen låter sig inte störas av det påpekandet:
”Men ändå”.
Nu vet jag bättre än att omedelbart avfärda ungdomens krispiga kunskap. För två år sedan blev jag grundligt uppläxad av 14-åringen som då var ”12-åringen”. Hon gjorde en sms-intervention och förklarade att mina korthuggna mess-meningar var otrevliga, omoderna och ingav en ”känsla av seriemördare”. Särskilt otrevligt var det att sätta punkt efter en mening, tydligen.
Dessutom var mina emojis fel och för få (jag fick veta att det framför allt gällde att strössla med hjärtan när man kommunicerar med sina barn). Dottern gav mig en crash course i sms- och emojikunskap som jag faktiskt haft en del användning av. Plötsligt blev jag ”Kvinnan som kan messa med tonåringar” – och eventuellt med ”Love Island”-deltagare.
Vad är det som pågår? Försöker alla se ut som Trump? Är 80-talet tillbaka?
Så, vis av erfarenheten – jag skulle aldrig få för mig att vifta bort UV-grejen som strunt. Men jag läser att Tiktok-trenden fått experter att oroa sig för en generation som riskerar att drabbas av solskador och hudcancer. Och när Aftonbladet intervjuade ett gäng UV-dyrkande 16-åringar i fjol anas onekligen en sorts Mad Max-attityd till solandet.
I artikeln får vi möta Lisa som deklarerar att ”alla unga vill bli bruna” och Saga som berättar att hon kollar sin UV-app varje dag och bara solar om det är högt. Solkrämer använder hon endast när index ligger över fem. Något hon kommenterar med orden: ”Rather live hot than die ugly”.
Nyligen rapporterade SVT om ännu en Tiktok-trend. Unga tjejer tipsar varandra om att äta kosttillskottet betakaroten som ett sätt att förbättra brännan (ja, exakt det där som kan ge huden en gulorange ton vid överdriven användning). Vad är det som pågår? Försöker alla se ut som Trump? Är 80-talet tillbaka?
Men när jag drar mig till minnes 80-talet och den solbrännevurm som rådde då inser jag att den faktiskt var hundra resor värre – och dummare. När vi inte solade solarium låg vi på stränderna och fräste våra vinterbleka hudar med kokosnötsdoftande oljor utan solskyddsfaktor. UV hade vi aldrig hört talas om och solskydd förstod vi absolut inte vitsen med. Dagens UV-trend andas ändå någon typ av medvetenhet.
Några timmar efter att min dotter meddelat sitt kärnfulla ”men ändå”, laddar jag av nyfikenhet ned en sådan där UV-app. I samma veva som jag söker efter klockslagets UV-index tittar solen fram. Och jo, det är 4 UV.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist