”Den har förstört allt!”
Min kollega H spetsar en kycklingbit och ser uppriktigt förbannad ut. Vi sitter i Mariebergs oglammiga foodtruckområde och vi är så långt från Carrie Bradhaws ”Sex and the city”-universum som man kan komma. Inte en endaste sylvass sko eller cosmodrink att produktplacera så långt ögat når. Men vi diskuterar ändå ”Sex and the city”-uppföljaren ”And just like that”, som precis startat sin tredje säsong. Och det är alltså den som, enligt kollegan, ”förstört allt”.
Jag blir smått upplivad. Fram till nu hade jag nämligen trott att rasandet mot Max-serien mest var en grej för Generation X-are – det vill säga vi som var i trettioårsåldern när SATC sändes första gången, 1998. Men nu får jag lära mig ett och annat. Även om H föddes samma år som serien och har följt New York-singlarnas utsvävningar i efterhand, är hennes besvikelse minst lika stor som min.
Vi enas snart om att utskrivningen av Mr Big (Carries diskutabla kärleksintresse och otrygg undvikande) ur serien är oförlåtligt. H förklarar:
”Jag har spenderat hela min ungdom på att se ’Sex and the city’ om och om igen, när jag är ledsen, när jag behöver tröst, med tron att i slutändan så finns det ett lyckligt slut. OCH SEN SKA DOM DÖDA det lyckliga slutet! Det känns som att jag har slösat bort mitt liv på den serien!”
Kvar i AJLT finns skribenten och författaren Carrie och hennes två vänner Miranda (advokat) och Charlotte (gallerist). Den helvita vängruppen har sedan första säsongen också utökats med karaktärerna Seema (mäklare) och Lisa (dokumentärfilmare).
AJLT har en hög ambition vad gäller representation inom etnicitet och sexualitet – i senaste säsongen presenteras till exempel en pansexuell pojkvän till Charlottes dotter. Men att vara så himla radikal att någon av huvudkaraktärerna har en midja som är bredare än deras frisyrer – nej, där går minsann gränsen. Samtliga vänner har så klart nätta figurer som gjorda för att stappla runt i diverse modekreationer. Men samtliga är tyvärr också väldigt tråkiga.
Kvar finns även Carries andra kärleksintresse, ex-pojkvännen Aidan, som fick ”förnyat förtroende” när Mr Big drog sin sista suck på ett produktplacerat träningsredskap. Och trots att Aidan numera är en skugga av sitt forna jag – en klantig ”Bonde söker fru”-typ som på grund av jättejobbig tonåring inte kan ha en fru under jättemånga år – så måste Carrie ha en relation med honom (why?).
Men Carries och Aidans distansförhållande, med bland annat buskisartat telefonsex (en hiskelig scen som kan göra vem som helst till guldmunk) är så långt som man kan komma från den spännande och sofistikerade stämning som präglade SATC. Det är inte utan att man undrar varför de håller på?
Och denna fråga uppstår inte bara när det gäller Carrie och Aidan. Varför håller någon av karaktärerna på? AJLT-vännerna irrar runt som vilsna Barbiedockor i en värld som känns alltmer artificiell, till synes utklädda av ett särskilt sadistiskt barn (se till exempel scenen med Carries presseningliknande rutiga hatt). Carrie-dockan stilettklack-stegar runt i sitt gigantiska Barbiehus . . . i väntan på vaddå?
Svaret finns möjligen i alla de icke-subtilt utplacerade varumärken som passerar revy i serien från och med ruta ett. Det är choklad och snabbmat, det är fastfashionföretag och lågpriskedjor, det är apoteksvaror och till och med vuxenblöjor vars märken blir en övertydlig del av historien.
Vilket i sin tur väcker frågan varför vi själva håller på – varför fortsätter vi att titta på detta? Känslan av nostalgi och trygghet som möjligen uppstår när vi än en gång får leka med våra ”Sex and the city”-dockor kan omöjligt överträffa tomheten i detta produktplaceringshaveri.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
