Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag tackar min lyckliga stjärna att ”Americas next top model” började sändas i början av 00-talet. Med tanke på allt kroppshat som pågick i supermodellen Tyra Banks realityserie är jag glad att jag inte såg detta under formbara år.
Mina ”skador” av den nedlagda modelltävlingen har möjligen begränsats till den för evigt inpräntade kunskapen om begreppet ”smize” (le med ögonen). Men när jag nu ser dokumentären ”Realitycheck: Inside Americas next top model” blir jag faktiskt rasande vid tanken på alla unga tjejer som försökt leva upp till programledarnas sinnessjuka utseendekrav.
Netflix-dokumentären är onekligen ett sorgligt tidsdokument, men den sätter trots allt ljuset på ett par saker som har förändrats till det bättre.
Under tiden har en av killarna sex med henne, allt medan kameran rullar
Till exempel begreppet ”bra tv”. Ett klassiskt uttryck som användes flitigt i realityns barndom, företrädesvis av någon gränslös tv-chef som med ”Gladiator”-blodtörst hävdade att allt vidrigt som fångats på kamera var ”bra tv” och borde kablas ut till massorna. Och den sortens chef verkar definitivt ha varit inblandad i ”Americas next top model” (ANTM).
Så här kunde det till exempel gå till i ett avsnitt i seriens andra säsong. Gruppen av unga kvinnor som tävlar om att bli nästa ”top model” skickas till Milano. Efter att de gjort ett fotouppdrag med varsin kille bestäms det att ungdomarna ska tussas ihop för en vinfest i tjejernas lägenhet. En av deltagarna, Shandi Sullivan, som inte ätit på hela dagen, blir så berusad att hon får en blackout. Under tiden har en av killarna sex med henne, allt medan kameran rullar.
Nästa dag framställer ANTM-produktionen det som att Shandi, som har en pojkvän, har varit otrogen. I dokumentären berättar Shandi, tjugo år senare, om vilket trauma det innebar för henne att bli utsatt för ett sexövergrepp där ingen ingrep – och där allt dessutom filmades. Bra tv? Behöver jag säga att detta var långt före metoo.
Det andra som blir tydligt är att programledare inte längre är gudar. Tidigare var kända personer som ledde ett populärt program lika med ouppnåeliga auktoriteter – och domare i en reality var oantastbara. I ANTM diskuterade och dömde Tyra & co deltagarna som om de själva vore olympiska gudar och tjejerna ett stycke kött (inte helt olikt tonen i Epstein-mejlen). Det skulle knappast passera ostraffat i dag.
Men i dokumentären visas hur Tyra snart går från förnyare till mobbare
Med sociala mediers växande betydelse och användarnas ständiga ifrågasättande har gapet mellan kändisar och vanlisar utplånats. Programledares forna auktoritet har eroderats. Och det är knappast en slump att memet där det drivs med en vansinnesskrikande Tyra Banks som skäller ut en deltagare (”I was rooting for you!”) blev viralt först 2020 – femton år efter att avsnittet sändes.
Den generation som bingetittade på repriser av ANTM under pandemin, post-metoo, är också de som reagerat allra starkast på det som normaliserades i programmet: Kirurgiska skönhetsingrepp mot deltagares vilja, etnicitetsbyte och våldsförhärligande, användandet av deltagarnas trauma för att skapa, just det, ”bra tv”.
Samt förstås alla möjliga varianter av kroppsskammande – i synnerhet bisarrt tjockskammande av redan trådsmala modeller och deras helt normala ätande.
I smalhetsfixeringens tid behöver vi ingen tv-Tyra som skriker på oss att kontrollera vår vikt
Tyra Banks initiala ambition var att bredda skönhetsbegreppet i en tid där branschen var fixerad vid vita, tunna modeller. Men i dokumentären visas hur Tyra snart går från förnyare till mobbare. Efter hand tycks hon internalisera industrins gamla regler för skönhet. Särskilt den om smalhet. Och 2026 är det lätt att se att den regeln heller aldrig riktigt försvann.
När Tyra Banks hintar om ett återupplivande av sin show inser jag hur himla onödigt det skulle vara. I smalhetsfixeringens tid behöver vi ingen tv-Tyra som skriker på oss att kontrollera vår vikt. Hon bor redan i våra huvuden.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
