Chantal Akermans mor-dotter-bok är förkrossande vacker

Till slut vågade hon hur som helst, och publicerade först ”Une famille à Bruxelles” 1998, sedan ”Ma mère rit” 2013, som nu givits ut i lysande svensk översättning av Benjamin Wagner som ”Min mamma skrattar”. Det är en stor kulturgärning, och verkligen inte bara för filmkännare. Akerman framträder som en stor författare i egen rätt, höll jag på att skriva, men det stämmer inte riktigt. Hon förblir också filmare. Och på ett liknande sätt som Marguerite Duras gjorde ibland, använder Akerman den ena framställningsformen i den andra.

Också stilistiskt finns släktdrag med Duras. De korta meningarna, upprepningen av ett ord som får sin tyngd av allt det rymmer utanför den omedelbara kontexten. ”Hon har fått uppskov. Hon har överlevt. Hon vet att hon har överlevt, hon kommer att överleva igen.” Boken skildrar moderns sjukdom under sitt sista år, men remissionen som beskrivs syftar lika mycket på mammans första tid i livet – hon har också överlevt Auschwitz.

Språket är naivt, nästan barnsligt, men så är också författaren ett barn. Förvisso vuxen, men alltid barn till sin mamma. Navelsträngen blir aldrig riktigt avskuren, vilket bland annat tar sig uttryck i valet av pronomen. Ibland är mamman omnämnd i tredje person: ”Hon klarar inte av att skära köttet när hon äter”. Strax efter är det hon som för ordet: ”Jag ska be hemtjänsten att de hjälper mig att duscha.” Som om mor och dotter ännu är i symbios.

”Men när jag skriver är det fortfarande om henne, och det är ingen frigörelse som alla tror, folk som inte skriver. Nej, det är ingen frigörelse. Ingen riktig.” Det handlar om modern, men lika mycket om Akerman själv. Till exempel om kärleksförhållandet till en kvinna som älskar men slår henne. Som en mamma.

Den som har sett Akermanfilmer som ”News from home” (1977) eller ”No home movie” (2015) känner igen familjedynamiken. Den senare är ett parallellverk: också den skildrar moderns sista år och, skulle det visa sig, dotterns.

Insprängda i texten, sällan kommenterade och till synes förstrött inplacerade, finns stillbilder från Akermans filmer och videoverk tillsammans med familjefotografier. En svartvit bild från en badstrand, modern i vitprickig kjol som håller om sin dotter, kanske fyra år. De ler mot kameran, ser så lyckliga ut. På bilden skrattar mamman; tio år tidigare var hon i Auschwitz. Och flickan skrattar, hon som har livet framför sig – det liv hon så småningom själv ska avsluta.

Akerman, med sin ”kroniska störning” som hon kallar det, skriver att hon velat begå självmord många gånger, ”men jag kan inte göra det mot min mamma, så har jag tänkt. Sen, när hon inte lever längre.”

Och så blev det: strax efter mamman dog också dottern. Det är outsägligt sorgligt, men samtidigt – det här är svårt att förmedla, man måste läsa för att förstå – är det en livsbejakande bok. Jag skulle säga lycklig. Även efter Auschwitz, även när livet tar slut, kan man vara glad ibland. Min mamma skrattar.

Så förändrade Chantal Akerman filmmediet i grunden