19-åringen hade varit inlåst på Rebeckahemmets missbruksavdelning i över ett år. Snart skulle hon få permission – hela helgen ensam med familjen i Göteborg.
Kort innan ledigheten berättade 19-åringen något som varken Sis-boendet, socialtjänsten eller polisen kände till: Hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp under sin uppväxt.
Behandlingsassistenter och en enhetschef ville stoppa resan.
Men ledningen på Rebeckahemmet hade en annan uppfattning – 19-åringen skulle ha sin permission.
Hon åkte. Och berättade, efteråt, att hon hade utsatts för nya övergrepp.
Anställda på Rebeckahemmet undrade: Hur kunde vi skicka en utsatt ungdom hem till en misstänkt förövare?
Ledningen ville inte svara på frågan, och heller inte anmäla händelsen till tillsynsmyndigheten, berättar flera tidigare anställda.
Det var droppen för enhetschefen Adam. Han är en av cheferna som inte stått ut med tystnaden på Rebeckahemmet.
Institutionen ligger på Färingsö väster om Stockholm, någon mil från Drottningholms slott.
Där finns plats för 21 flickor. Många av dem har levt i missbruk eller har svåra självskadebeteenden och bor på låsta avdelningar. Vissa är placerade med den högsta säkerhetsklass som finns, och kan bara komma ut på en inhägnad rastgård. Ifjol registrerade Rebeckahemmet 60 suicidförsök.
– Det här är Sveriges svåraste ungdomar. De har enorma vårdbehov, säger Rebeckahemmets högsta chef, David Söderman.
Under honom finns 12 arbetsledare som styr över institutionens fem avdelningar. De tre senaste åren har de frekvent bytts ut.
DN har intervjuat elva tidigare chefer, som alla har lämnat sitt jobb på Rebeckahemmet under den här perioden. Och det beror inte på ungdomarna.
Cheferna beskriver – samstämmigt – att de har påtalat kritik och uppmärksammat säkerhetsbrister på boendet. Därefter har de betraktats som ”illojala” eller ”obekväma”.
Tre av cheferna har erbjudits flera månadslöner för att säga upp sig. Andra har, berättar de, uppmanats att sluta eller sagts upp under provanställningen.
– Varje enhetschef förväntas låtsas att allt är bra och mörka det som är dåligt, säger Adam.
Utöver cheferna berättar ytterligare tio anställda – som arbetar närmare de intagna ungdomarna – vad bristerna har fått för konsekvenser:
Barn som isoleras i månader.
Larmsystem som inte fungerar.
Misstänkta brott som varken når polisen eller Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Som 19-åringen, som åkte på permission till Göteborg, och kom tillbaka och berättade att hon hade utsatts för nya övergrepp.
– När händelsen lex Sarah-anmäldes ändå sa ledningen att de var besvikna, säger Adam, som nu arbetar på en annan myndighet.
När DN går igenom interna mejlkonversationer, brev, tjänsteanteckningar, felanmälningar, anonymiserade journaler, nytagna foton och lex Sarah-rapporter, framgår att Rebeckahemmet har dragits med problem under lång tid.
Genom åren har institutionschefen David Söderman svarat på frågor från flera medier om allt från smutsiga och vandaliserade lokaler, till att en manlig personal häktades misstänkt för grov våldtäkt på en intagen flicka.
Efter en inspektion av Justitieombudsmannen 2023 fick institutionen allvarlig kritik för att flickorna hölls isolerade för länge, och att de sanitära bristerna på en av avdelningarna var ”potentiellt sjukdomsalstrande”.
Så sent som i höstas konstaterade IVO att Rebeckahemmet brustit i sitt ansvar att utreda uppgifter om att personal utsatt ungdomarna för ”sexuella handlingar, gränsöverskridande beteende eller inlett otillbörliga relationer”.
David Söderman har, i flera medier, lovat bättring.
Den första av de elva var Lea.
Hon säger att hon kämpade för att verksamheten på avdelningen, där hon var chef, skulle följa lagen.
– En sak som jag påpekade var att flickorna inte skulle vara inlåsta i sina rum utan att vi hade rättsligt stöd för det, säger Lea, som har arbetat inom socialtjänsten i 15 år.
Under sina två år som enhetschef på Rebeckahemmet lyfte hon återkommande problem, särskilt kopplat till påstådda intima relationer mellan personal och LVU-placerade flickor.
Lea tar ett exempel:
– Jag fick veta att en anställd hade setts pussa och krama en placerad ungdom, och jag undrade hur ledningen tänkte agera.
Svaret blev, säger hon, att ”allt var under kontroll”. Lea skulle inte oroa sig.
Händelsen nådde inte tillsynsmyndigheten, och den manliga personalen arbetade vidare. Det bekräftas av tre anställda, som DN har talat med.
David Söderman hänvisar till att saken utreddes internt.
Våren 2023 köpte Sis ut Lea för sex månadslöner, omkring 330 000 kronor. Då hade hon ”blivit ett problem”, och ”fått personalen emot sig”, berättar hon.
– Det stämmer säkert. Jag påtalade det som var fel och när anställda bröt mot lagar och regler. Det var därför jag behövdes där, säger hon.
Samtidigt som Lea fick sitt avgångsvederlag rekryterades Daniel Sehlin till institutionen. Han blev biträdande enhetschef över en avdelning som gjordes om från att ha vårdat vuxna missbrukare till att bli en del av Sis. Daniel Sehlin protesterade mot att LVU-placerade flickor flyttades till en ”byggarbetsplats”.
– Självmordsbenägna barn bodde alltså bland spikar, verktyg och glas, säger han.
Det var bara en av bristerna han såg, och larmade om, på Rebeckahemmet. Snart blev han petad från ledningsgruppen, uppger Daniel Sehlin. Och förlorade fler och fler arbetsuppgifter.
– En fredag sa de att jag skulle ha en helt annan tjänst på måndagen, som jag inte ens hade rätt utbildning för.
Daniel Sehlin sa upp sig samma dag, och arbetar nu inom vården.
– Den som lyfter missförhållanden blir inte populär på Rebeckahemmet. Det är systematiskt, säger han.
Nadine tog jobbet som administrativ chef på Rebeckahemmet hösten 2023. Eftersom Aftonbladet hade rapporterat att flickornas situation var ”värre än på ett fängelse” gick hon in på en av avdelningarna. Hon ville se det med egna ögon.
– Det var fruktansvärt. Tjejerna satt bara där, inlåsta utan någonting att göra.
Hon tog upp frågan med sin chef:
– Borde vi inte aktivera de här tjejerna mer? Han svarade att det inte är min sak att bry mig om. Det var som att prata med en sten.
Nadine stod på sig. Som ansvarig för institutionens ekonomi ifrågasatte hon inköp som bröt mot reglerna, och försökte få stopp på att personalen åt ungdomarnas mat.
Snart fick hon allt mindre insyn i ekonomin, berättar Nadine.
Innan provanställningen tog slut efter sex månader fick hon sluta och tjänsten utlystes på nytt.
Det var Michael Himmlegaard som fick den.
– Jag trivdes bra till en början, säger han. Det är ett meningsfullt arbete.
Samtidigt såg han flera luckor i säkerheten på avdelningarna.
I somras hände något som fick honom att haja till: Personalen loggades ut från det interna larmsystemet. De kunde alltså inte kalla på sina kollegor om något hände eller om någon behövde hjälp.
– Om en behandlingsassistent var på promenad med en intagen ungdom kunde larmtelefonen plötsligt tappa kontakt, berättar han.
En potentiell livsfara om det skulle ske en rymning eller om någon blir våldsam, menar Michael Himmlegaard.
Problemet med larmen uppdagades första gången när en 13-årig flicka hittades livlös på Rebeckahemmet med ett morgonrocksband runt halsen.
Det var åtta år sedan.
– Jag sa att det här måste åtgärdas. Det handlar ju om liv.
I Michael Himmlegards fall finns också en annan konflikt i botten; han har anmälts till personalansvarsnämnden för brister i sitt ledarskap på Rebeckahemmet – något han själv bestämt tillbakavisar. Michael Himmlegaard har, i sin tur, polisanmält sin chef för ofredande.
Han har erbjudits fyra månadslöner – drygt 200 000 kronor – för att sluta. Och tackat nej.
Förutom Adam, Lea, Daniel, Nadine och Michael har DN intervjuat ytterligare sex tidigare chefer som inte vill framträda öppet i tidningen, av rädsla för repressalier från sina nuvarande arbetsgivare.
Institutionschefen David Söderman bekräftar att det har varit ”en stor omsättning bland chefer” på Rebeckahemmet.
– Det är ett jättekrävande arbete. Det kan ju vara så att man har svårt att hantera personalgruppen, att det uppstår konflikter.
Vissa, menar han, går vidare inom myndigheten. Andra slutar frivilligt.
– Sen finns det förstås de där vi inte riktigt har kommit överens och där vi har kommit till ett avslut.
Han räknar till att fem personer lämnat Rebeckahemmet med avgångsvederlag. Det är, säger han, inte alltid ett misslyckande.
– Det kan ju vara en bra väg framåt för både personalen och verksamheten. Om man skulle driva ett ärende till Personalansvarsnämnden kan det ta tre till fyra månader. Då är personen arbetsbefriad med lön, vilket kan kosta ungefär samma belopp som ett avgångsvederlag.
David Söderman tillbakavisar att ledningen undviker att göra lex Sarah-anmälningar och att larmsystemet inte fungerar. Liksom att chefer uppfattas som obekväma eller illojala när de påpekar säkerhetsbrister eller lyfter kritik mot ledningen.
– Tvärtom, säger David Söderman.
Hur kan det komma sig att det är så många – elva tidigare chefer – säger det då?
– Jag kan inte svara på det. Min bild är inte alls att vi jobbar på det sättet. Det handlar inte om att de påtalat säkerhetsbrister, det handlar om ledarskap.
Rekryterar ni rätt personal?
– Här finns absolut anledning att vara självkritisk. När det blir flera rekryteringar på kort tid är det svårare att hålla hög kvalitet.
Efter permissionen i Göteborg, där en 19-åring berättade att hon utsatts för nya övergrepp, har Rebeckahemmet ändrat sina rutiner.
– Vi har numera en avstämning om alla ungdomar varje vecka, och då tas hemledigheter upp. Om det finns frågetecken kring det så har vi en hel vecka på oss att planera en lösning.
I intervjun med DN betonar David Söderman att han har agerat för att höja säkerheten och förbättra rekryteringen till Rebeckahemmet. Han har anställt en ny kvalitetschef, fler behandlingspedagoger och sjuksköterskor.
I början av mars i år försökte ytterligare en flicka på en av Rebeckahemmets högsäkerhetsavdelningar att ta sitt liv. Flickan var blå i ansiktet när personalen kom dit.
IVO gör just nu en tillsyn av Rebeckahemmet.
Fotnot: Adam och Lea heter egentligen någonting annat.
Läs mer här:
Misstänks jaga källor på Rebeckahemmet – JK inleder förundersökning
