Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Musikal
”Chicago”
Manus: Fred Ebb och Bob Fosse efter en pjäs av Maurine Dallas Watkins. Musik: John Kander, sångtexter: Fred Ebb, översättning: Calle Norlén, regi: Edward af Sillén, koreografi: Zain Odelstål, scenografi och kostymdesign: Lehna Edwall, mask- och perukdesign: Sara Klänge, musikaliskt ansvarig: Johan Landqvist, ljusdesign: Mikael Kratt, ljuddesign: Oskar Johansson
Medverkande: Ellen Lindblad, Hanna Lindblad von Spreti, Peter Jöback, Ola Forssmed, Laila Adèle, Jesper Blomberg m fl.
Scen: Oscarsteatern, Stockholm
Längd: Ca 3 tim inkl. paus
Sensationsjournalistik möter showbiz and all that jazz när Oscarsteatern tar sig an den klassiska kriminalmusikalen. Ner från taket sänks ett stort C – som i ”Chicago”, men också ”Cabaret”. Om radarparet Fred Ebb och John Kanders tidigare musikalsuccé utspelade sig i nattklubbsmiljö mot fonden av nazismen så blev kabarén som sådan själva formen för manussamarbetet med Bob Fosse.
Till grund för berättelsen i ”Chicago” ligger en verklighetsbaserad pjäs av Maurine Dallas Watkins. På 1920-talet arbetade hon själv som kriminalreporter och bevakade snarlika rättegångar, där mordanklagade kvinnor friades. I fiktionens form blev det en sorgligt tidlös historia om mord, korruption och törsten efter medial uppmärksamhet. Roxie Hart hamnar på kåken efter att ha skjutit en älskare. Där träffar hon sin idol – och snart rival – vaudevillestjärnan Velma Kelly.
I Edward af Silléns regi blir det ett slipat möte mellan systrarna Ellen Lindblad och Hanna Lindblad von Spreti som tävlar i både talang och komisk tajming. Peter Jöback gör i sin tur den slugt självupptagne advokaten Billy Flynn med mogenhet, men med något konstlad nerv. Laila Adèle fyller Mama Morton-rollen som korrupt kriminalvårdare med soulpondus, medan Ola Forssmed vinner publiksympatier som Roxie Harts hunsade make Amos i det tragikomiska ”Mister Cellofan”-numret där till och med skuggan sviker honom.
På Oscarsteatern har man också sneglat en del på filmversionen från 2002 med Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones och Richard Gere. Helheten är visuellt snygg och välkoreograferad (Zain Odelstål) på ett sätt som ofta lockar fram det sexiga, skitiga och råa. I Lehna Edwalls scenografi och kostymdesign finns utrymme för såväl svärtade fängelseceller som fjädrar och flapperklänningar. Andra akten tappar bitvis lite fart, men rättegången rullar på med drag av slapstickartad stumfilmskomedi.
Calle Norléns svenska översättning fångar fyndigheterna väl i denna samhällssatir över den cyniska logiken där bestialiska brott blir bra rubriker och bra rubriker är bra för showbiz. Här handlar det om mord som underhållningsform och man behöver knappast understryka aktualiteten för att se hur det började och hur det går, som det brukar heta på modernt internetspråk.
Iscensättningens kontraster (eller möjligen nutidens raster) gör karaktären Hunyaks öde ovanligt drabbande. Den ungerska kvinnan (i Emilia Browns desperata gestalt) är av allt att döma oskyldig, men döms till hängning eftersom hon varken har språket eller stålarna på sin sida. Så blir ”Chicago” mer än bara showmässigt stark med krämigt blås och tjugotalssväng under ledning av Johan Landqvist i orkesterdiket.
Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler scenrecensioner.
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.